Krönika: Vilket bränsle ska lantbruket drivas på?
Att klimatomställningen gör att vi måste rikta blickarna mot andra energikällor än bensin och diesel är nog alla överens om. Men vad lantbruket ska drivas på är en fråga som tålts att diskuteras, skriver ATL:s teknikreporter Fredrik Stork.
Medan många i samhället har pekat ut eldrift och batterier som framtidens kraftkälla, tycks lika många stå kvar vid vägkanten och lyfta fram batteridriftens nackdelar. Att batteriomställningen kräver stora resurser i form av energi och gruvbrytning har pekats ut som ett stort problem. Det har till och med påståtts att elbilar som tillverkas med hjälp av smutsig kolkraft i Kina, aldrig kan spara in sitt klimatavtryck under hela bilens livslängd.
Tyvärr är resonemang som dessa är mycket komplicerade. Så för den goda sakens skull kan det vara bra att påpeka att det även finns vissa belägg för att även Kinaproducerade bilar ger lägre klimatavtryck. Samtidigt har det påståtts att batterier och elbilar som tillverkas i exempelvis Norge och Sverige ger stora fördelar eftersom vi har så stor tillgång på vattenkraft.
Så när valet står mellan eldrift, vätgas, etanol, metanol, biogas och HVO, vad ska då lantbruket med sina stora energibehov drivas på?
Själv tror jag att det kan bli ödesdigert att peka ut batteridrift eller något annat alternativ som lösningen för en hel samhällssektors energibehov. Jag tror i grunden att alla lösningar behövs i alla sektorer. Men när samhällets resurser ska fördelas så skulle det kunna se ut ungefär så här:
• För alla som har behov av att förflytta sig i städerna kommer elbilarna fortfarande att fungera alldeles utmärkt. Det kommer ge stora fördelar inte minst på luftmiljön och bullernivåerna. Batteridrift fungerar också alldeles utmärkt för kortare varutransporter och lokal busstrafik redan i dag.
• För långväga transporter har vi i stället biogas och vätgas som två tänkbara alternativ, och eftersom biogas kan komprimeras kraftigt så behövs bara ett fåtal mackar på strategiska platser för att påbörja omställningen.
• Fartygsfiken kan drivas på metanol och biogas. Även då behöver bara ett fåtal hamnar byggas om för att ta emot stora kvantiteter av bränslet, som går att producera inom landets gränser. Att vi slipper oljeutsläpp till sjöss blir en stor bonus.
• När biltrafiken ställs om till eldrift skapas incitament att använda vissa bioresurser till att tillverka flygbränsle, i stället för att bränna dessa fraktioner i våra bilar och bostäder. Andra hoppas, liksom jag, att flygplanen ska börja flyga på vätgas. Det sistnämnda alternativet är även tänkbart för lantbruket, men här gör stora investeringar i nya gascisterner att det inte tonar fram som ett tänkbart alternativ under en övergångsperiod. Här har det också talats om biogas, som ett tänkbart alternativ, men avsaknaden av bra tanklösningar gör att det här inte kommer bli annat än en nischprodukt för dem som redan bor nära en befintlig biogasmack.
• Återstår gör bara HVO, som är den energibärare (tillsammans med viss elektrifiering) som jag gärna ser att lantbruket drivs på under övergångsperioden, innan ännu outforskade innovationsområden föder ett sådant energiöverskott att alla världens fordon och maskiner kan drivas på vätgas. Det är långt dit, och det kommer att bli tufft. Men om vi alla kämpar för att lösa den här världens klimatproblem så kommer vi att nå dit.