facebooktwittermail d

Teknik i djurhållningen är ett tveeggat svärd

Ny teknologi kan bidra till bättre djurvälfärd, men riskerar också att urholka vår relation till djuren vi nyttjar.

Människans evolution har gått hand i hand med domesticeringen av djur, och vår gemensamma relation är en grundpelare i vår kulturhistoria. FOTO: CALLE BREDBERG/SCANDINAV

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Idag vet vi alltmer om djurens inre värld – hur de tänker, vad de känner och framför allt vad de tycker om livet med oss människor. 

För oss djurägare är det inte alltid till glädje. I takt med att vi lär oss mer om hur djuren påverkas av det vi gör med dem behöver vi omvärdera såväl nyttjandet i sig som sättet vi nyttjar dem på. 

Tack och lov så går teknikutvecklingen hand i hand med den etologiska forskningen. Tillsammans hittar de nya alternativ till gamla metoder som vi i dag vet orsakar lidande för djuren, till exempel koldioxidbedövning av grisar eller tidig separation av ko och kalv.

Ett intressant område där teknik och etologi möts är AI. Det pågår just nu forskning på bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet för att utveckla datorprogram som kan läsa av subtila tecken på smärta hos djur. Genom beteendestudier har vi i dag tillgång till bedömningsskalor för att kunna känna igen smärta hos olika djurslag. 

Djur visar smärta bland annat genom små förändringar av ansiktsuttrycket. Dessa så kallade smärtansikten finns beskrivna för en rad olika arter, bland annat häst, katt, får och kanin. En del uttryck återfinns hos i princip samtliga arter: Spänd näsa och mun, sänkta öron och en ”bekymmersrynka” runt ögonen. 

Om vi tänker efter hur vi själva kniper med ansiktet när vi har ont någonstans blir det lätt att inse att skillnaden mellan oss och andra djur inte är så stor trots allt. Därför är det inte heller konstigt att erfarna bönder kan läsa av sina djurs ansiktsuttryck och kroppsspråk instinktivt. 

Ofta känner en bonde på sig när något är fel med ett djur, utan att egentligen kunna sätta fingret på vad det är han eller hon lägger märke till.

Denna personliga approach blir dock svår i stordriftssystem med över hundra individer. Det blir omöjligt att hålla koll på alla hela tiden. Många av de djur vi håller i lantbruket är dessutom flyktdjur, som döljer smärta från potentiella rovdjur. 

I en studie med hästar på djursjukhus, till exempel, såg man att de minskade sitt smärtuttryck med upp till 80 procent när personal var närvarande jämfört med om de var ensamma. Det går att anta att kor och får reagerar på liknande sätt.

Här kan ny AI-teknik bli till stor hjälp för både lantbrukare, veterinärer och andra som arbetar med djur. En ansiktscanning vid till exempel mjölkmaskinen eller utfodringsautomaten skulle kunna ge värdefull information om hur just den kon eller grisen mår. Tillsammans med andra hälso- och beteendeparametrar kan det ge tidig indikation om något är fel och bidra till snabbare vård och bättre djurvälfärd.

En potentiell felkälla är dock att smärtansikte och stressansikte är väldigt lika varandra. I någon mån är det en fråga om hönan eller ägget, eftersom smärta leder till en fysiologisk stressrespons hos djuret. Det krävs finkalibrering – och framför allt mer forskning – för att på ett tillförlitligt sätt kunna skilja dessa två tillstånd åt. 

I konventionell djurhållning utsätts djuren för stressorer (det om utlöser stressen) som till exempel begränsad utevistelse, social stress, klippning och verkning, separation från ungar med mera. Potentiellt förhöjda stressnivåer kan därför maskera smärttillstånd, något eventuella tekniska lösningar behöver ta hänsyn till.

Det finns även en annan, mer filosofisk, aspekt att reflektera över när det gäller teknikutveckling inom djurhållningen. Människans evolution har gått hand i hand med domesticeringen av vissa djurarter och vårt förhållande till djuren är onekligen en hörnpelare av vårt moderna samhälle och vår kultur. 

Men ett förhållande kräver interaktion. Bättre diagnostik i all ära, men om vi överlåter lejonparten av all djurvård till maskiner och system, vad finns då kvar av djur-människa-relationen?

Läs också

Agricams bakterielabb nu lika bra som veterinärens

Här testas ny teknik för att hålla koll på betesdjur

Digital teknik gör djurskötarens roll viktigare

Fler ledare hittar du här.