När den amerikanska senaten med överväldigande majoritet (95-1) i början av augusti röstade för att godkänna ratificeringen av Sveriges och Finlands Natoansökningar passerades den viktigaste milstolpen. USA är Natos tyngsta medlem, så även om det återstår underskrifter från trilskande länder som Turkiet så är ett fullvärdigt svenskt Natomedlemskap bara en tidsfråga.
Tänk självförsörjning men behåll Natokepsen på
Det är dags för Sverige att fundera på hur det civila försvaret ska organiseras inom ramen för ett Natomedlemskap.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Det gör att det är hög tid för Sverige att mer aktivt fundera på vad vi vill göra med vårt Natomedlemskap, inklusive den civila delen av försvaret. Resiliens att kunna hantera kriser och attacker är förankrad i artikel 3 i Natofördraget, som ställer krav på medlemsländerna att ha förmågan att enskilt och tillsammans med andra ha förmågan att klara krig.
För Nato har den civila beredskapen tre kärnfunktioner; regeringen måste kunna fortsätta verka, kritisk samhällsservice till befolkningen ska fungera liksom att det civila stödet till militära operationer ska klaras av.
Det handlar om att helheten kring kommunikation, försörjning och transporter ska kunna utstå prövningar både i gråzon och konflikt. Frågorna ligger under en resilienskommitté som rapporterar direkt till NAC (North Atlantic Council), det nordatlantiska rådet eller NATO-rådet som vi säger på svenska. Rådet leds av generalsekreteraren Jens Stoltenberg och varje medlemsland representeras av en ambassadör. Beslutsfattande i rådet är enhälligt.
När Sverige nu bygger upp totalförsvaret och ser över försörjningsfrågorna så kan vi nu göra det med Natoglasögon på, vilket kommer att förenkla nordiskt samarbete. Genom att Sverige och Finland snart är med i Nato tillsammans med Norge och Danmark finns det all anledning att tänka nordiskt.
Sverige, Finland och Norge delar samma geostrategiska ö. Vi är beroende av havet för vår utrikeshandel. Det finns därför goda skäl för Sverige, Finland och Norge att titta på hur försörjning av strategiska produkter för jordbruket ska kunna ske. Det gäller lager, transportflöden, men även möjligheten att ställa om för produktion. Att LKAB:s fynd av fosfor i Kiruna skulle kunna ersätta importen av rysk konstgödsel är ett sådant exempel.
I södra Sverige är närheten till Danmark viktig. Men det gäller för samhällsplaneringen att tänka i flera led. Vad sker om Öresundsbron blir utslagen? Hur ser hamnkapaciteten ut för att ta emot och lagra livsmedel? I Falkenberg vill kommunpolitikerna göra bostäder av hamnen, och därigenom utradera en hamn med kort och säker insegling med sju meters farledsjup. Det är bara ett exempel på kommunalpolitisk korttänkt klåda.
Regeringen borde utfärda ett tillfälligt stopp för avveckling av flygplatser, hamnar och andra samhällsviktiga anläggningar tills Sverige hunnit i kapp med planering och analys kring totalförsvar och beredskap, inte bara i ett nationellt perspektiv utan som ett Sverige som är medlem i Nato.
Patrik Oksanen