”Ta krafttag mot skadegörande aktivism”

Samhället måste agera med kraft mot våtmarksaktivisterna. De kan gärna få tycka och säga vad de vill, men de kan inte tillåtas förstöra andras egendom och hindra lagliga verksamheter. Signalen från samhällets sida är att silkeshandskarna är på och att det är mer eller mindre fritt fram att klättra upp på traktorer för att stoppa torvbrytning.

I det fall där polisen gjort något som liknar det arbete som man har skäl att förvänta sig har domstolarna varit nästan ännu mildare. Tingsrätten i Jönköping tyckte i en dom år 2022 gällande aktivister som täppt igen diken på en småländsk mosse att de inte gjort sig skyldiga till någon straffbar skadegörelse.

Även om det också kommit fällande tingsrättsdomar, som i Borås tingsrätt förra året, är undfallenheten provocerande och konsekvenserna av samhällets släpphänthet lätta att inse.

2026 års upplaga av antitorvbrytningskampanjen går, trots tidigare böter för egenmäktigt förfarande, vidare i samma spår. Neovas torvtäkt i Grimsås är även i år hemsökts av aktivister. Maskiner stoppas, vilket är illa nog men inte det värsta tilltaget. Aktivisterna sprider ogräsfrön över torvtäkten i syfte att hindra torvbrytningen. Eftersom torven används som växtsubstrat, för odling av såväl blom- som skogsplantor, så behöver den vara helt fri från oönskade frön.

Att sprida frön på en torvtäkt är en uppenbart skadegörande handling, som leder till en ekonomisk skada, och därmed rimligen ersättningsansvar. Svensk torvs generalsekreterare Rickad Axdorff uppskattar skadan till närmare 100 miljoner kronor.

Vi kanske kan räkna med att rättsväsendet fortsätter på den inslagna vägen och håller sig till halvhjärtade försök att döma till ansvar och bestraffa. Om aktivismen bedöms brottslig och bestraffas lär straffen ändå vara så milda att den avskräckande effekten knappt är märkbar. Återstår civilrätt och skadestånd. Förhoppningsvis kan ersättning för den skada aktivisterna orsakar få en mer avskräckande effekt. Men det förutsätter att de skadelidande företagen driver talan om skadestånd.

Hittills verkar olika aktivister ha kommit undan ganska lindrigt. Det finns väl knappt något exempel på när till exempel skogsbolag och entreprenörer krävt ersättning för kostnader och uteblivna intäkter på grund av hindrade avverkningar. Och det kan ju finnas flera skäl till det, så som att aktivisterna ändå inte har några pengar att betala med. Eller så vill man inte skapa mer uppmärksamhet åt aktivisterna och lägga tid och pengar på jurister, särskilt inte när det är statens uppgift att sköta rättsskipningen. Rimliga skäl. 

Problemet med ett undfallande rättssystem ska inte underskattas. När till och med Högsta domstolen anser att det inte är sabotage att blockera E4:an så att ambulans hindras är signalen svår att ta miste på. Den gången gällde det också våtmarksaktivism. Frågan är om andra aktivister under exakt samma omständigheter men med ett annat budskap skulle behandlats på ett annat sätt. Omöjligt att veta såklart, men det här med likhet inför lagen är hyfsat viktigt i en rättsstat. Andra aktivister välkomnar säkert att våtmarksaktivisterna klarlägger rättsläget.

Staten måste byta silkeshandskarna mot hårdhandskarna och göra slut på skadegörande och potentiellt samhällsfarlig aktivism. Det är fritt fram att argumentera och demonstrera, men det ska inte vara möjligt att störa lagliga verksamheter och förstöra annans egendom eller hindra trafik.

Något att överväga är att göra det tydligt olagligt och straffbart – och kostsamt – att upprätthålla sig inom ett område för industriell verksamhet, inklusive inom skogsmaskiners arbetsområde om syftet är att störa och stoppa verksamheten.

En parallell är hanteringen av djuraktivister som tidigare tog sig in i ladugårdar och på gårdar. 2022 skärptes lagen så att gränsen för olaga intrång uttryckligen omfattar gårdsplanen, samtidigt som straffskalan höjdes. Politiken tog sig samman den gången. Frågan är om det finns någon politisk vilja att ta itu med våtmarksaktivismen under nästa mandatperiod.

Det är uppenbart att det behövs ett krafttag för att stävja aktivister som förstör lagliga verksamheter. Lagstiftning med mer bett och skarpare tillämpning är en förtroendefråga för rättssamhället. Men framför allt behöver skadegörelse börja svida i aktivisternas plånböcker. Risken för skuldsanering har i nuläget sannolikt en mer avskräckande effekt än dagsböter. Det måste bli slut på daltandet.