I ATL den 2 december skrev vi om Sven-Ingvar och Erik Olsson som har fått vänta i fem år på tillstånd att bygga en fjäderfäanläggning. Det tog tre år enbart att få tillstånd för djurhållning. Med överklaganden och komplikationer finns det fortfarande inget tillstånd till bygge.
Tanken var att bygga ett stall för slaktkycklingar. Men efter alla år har Sven-Ingvar Olsson nu överlåtit gården till sonen Erik och någon uppfödning av slaktkycklingar är inte längre aktuell. Han satsar i stället på stärkelsepotatis, det har en betydligt kortare startsträcka.
Det är illavarslande att allt tal om att förenkla och ta bort regler och bestämmelser som hindrar utveckling inte ger något resultat. Tvärtom blir det allt svårare att etablera nya anläggningar och verksamheter på landsbygden.
I det aktuella fallet var det till slut ovissheten om spridningsavtalet för stallgödsel som bromsade upp hela tillståndsprocessen. Det är inte produktivt. Tanken att man själv ska äga eller arrendera tillräcklig areal för att sprida gödsel är föråldrad. Huvudsaken är att det finns ett avtal så att man vet att arealen är tillräcklig.
Det är snarare en fördel om gårdar utan djur kan få tillgång till stallgödsel och förbättra mullhalten i sina jordar. Kolinlagringseffekten är bättre ju sämre utgångsläget är så det är mest att vinna på mullfattiga jordar. Det borde vara ett slagkraftigt argument i klimatkristider.
Tillväxtverket har som uppdrag att verka för förenklingar och smidigare kontakter med myndigheterna. I en undersökning, ”Företagens villkor och verklighet 2020”, svarade 25 procent av de tillfrågade små och medelstora företagen att lagar och myndighetsregler är ett stort hinder för tillväxt och utveckling. Det är inte bra.
Men om man delar upp det på branscher anser hela 55 procent av företagarna i de gröna näringarna, det vill säga jordbruk, skogsbruk och fiske, att den snåriga byråkratin är ett stort hinder. Det är katastrofalt.
De största hindren inom det gröna näringslivet gäller byråkratin kring anställd personal. Jord och skogsbruk har blivit allt mer beroende av utländsk arbetskraft och det medför en mängd extra pappersarbete.
Andra hinder för utveckling där de gröna näringarna utmärker sig som mest drabbade i enkäten är mängden uppgifter som ska lämnas till myndigheterna, långa handläggningstider och olika tolkningar inom och mellan myndigheter. I genomsnitt upplevde cirka 25 procent av företagarna problem med detta, inom det gröna näringslivet drabbades 40–50 procent.
Känns problemen igen? När familjen Olsson skulle bygga kycklingstall förekom allt av detta. Och de är inte de enda som drabbas.
Man kan också anlägga en aspekt på hur krånglet påverkar antalet verksamma företag på landsbygden. Det pågår en debatt om svårigheterna att bedriva jordbruk på små gårdar.
Storleksrationaliseringen har pågått i många decennier. Stora företag har många fördelar. Även när det gäller myndighetskontakter och kraften att driva ett ärende genom alla instanser är det lättare att vara stor än liten. Det finns inte minst en större omsättning att fördela tung administration på och större resurser att ta hjälp.
Vi har nu en ny landsbygdsminister. Precis som under den första tiden med Löfvenregeringen är det en minister från Norrland med fokus mer på landsbygdsfrågor än på jord- och skogsbruk. Det är bra om branschen snabbt samlar sig till en intensiv utbildningsinsats vad gäller villkoren för att driva företag inom jord och skog. Det hörs redan uttalanden i den riktningen och det är bra.
Som exemplen ovan visar är tröghet och inkompetens hos myndigheter på alla nivåer ett av de prioriterade områdena för att ge företag möjlighet att växa och utvecklas. Relevanta lagar behöver också ses över.
Det pågår ett förenklingsarbete. Det är bra men de som gör det arbetar mot strömmen där kraven, inte minst knutna till miljöpåverkan, ständigt ökar.
Att bringa reda och rim och reson i detta borde bli en av den nya ministerns högst prioriterade arbetsuppgifter att ta tag i. Utan livskraftiga och växande företag på landsbygden blir det inte heller någon levande landsbygd.
