Sveriges Jordbruksarrendatorer (SJA) har svarat på remiss från Näringsdepartementet om reglering av utfodring av vilt (dnr N2020-02817).
”Lamt förslag om utfodring av vilt”
Det framlagda förslaget till reglering av utfodringen är alldeles för vagt och kommer inte att leda till någon bättre situation vad gäller skador av vilt, skriver företrädare för Sveriges Jordbruksarrendatorer.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
SJA företräder som intresseorganisation 13 arrendatorsföreningar från Skåne i söder till Dalarna i norr. I Norra Sverige, Halland och på Gotland finns även direktanslutna medlemmar och totalt representerar vi cirka 2 500 arrendatorer.
Drygt 40 procent av åkermarken i landet är arrenderad. Vi arrendatorer blir särskilt utsatta för viltskador eftersom vi har små direkta möjligheter att påverka viltstammarna.
Arrendatorerna kan beskrivas som en skadelidande tredje part i ett avtal mellan jordägare och jägare. Vi är skadedrabbade och fodervärdar men har små möjligheter att få någon vinning av jakt.
Förslaget från Näringsdepartementet är svar på den återremiss av förslag till utfodringsförbud som avslogs i Miljö- och jordbruksutskottet 2016. Den gången var tanken att utfodring generellt sett skulle förbjudas vilket dock inte föll i god jord då det bland annat sågs som ett alltför stort ingripande.
Nu har man återkommit med förslag om att förbud eller inskränkningar mot utfodring ska kunna beslutas av länsstyrelserna vid risk för trafikolyckor eller om viltet orsakar allvarliga skador på egendom.
Vår grundläggande ståndpunkt är att vilda djur inte ska utfodras! Det skulle annars strida mot definitionen av vad som är vilt.
Vi menar att utfodring av vilt i grunden ska vara förbjuden men att möjligheten ska finnas att få dispens i befogade fall. Så var också grundtanken bakom det förslag om utfodring som avvisades i riksdagen 2016.
Det framlagda förslaget till reglering av utfodringen anser vi vara alldeles för vagt och kommer inte att leda till någon bättre situation vad gäller skador av vilt. Det är inte tydligt vem som kan initiera förbud och hur detta kan göras. Det säger inte vilka överväganden som beslutande myndigheter ska ha som grund för ställningstaganden om förbud.
Inte heller säger det hur ett förbud ska övervakas på ett effektivt sätt, bara en vag beskrivning om att det är länsstyrelsernas ansvar. Och ingenting sägs om sanktioner vid överträdelse. Bedömningarna i länsstyrelserna om utfodringsförbud riskerar att bli olika i olika län och enskilda tjänstemäns privata preferenser kan leda till godtycke.
Vi har förstått att ingripande generellt förbud inte är politiskt gångbart men det är närmast ett bedrägligt beteende att presentera något som det nu föreslagna. Vi ser med exempel från vildsvinsskadeproblematiken att brist på samlade radikala åtgärder i tid inneburit fortsatt expansion av populationen och ökande skador av detta vilt.
Lars Andersson, ordförande SJA
Lars Jakobsson, verksamhetsledare SJA