”Sverige importerar fisk som vi kan odla – på land”
I Norge etableras allt fler landbaserade fiskodlingar. Det kan även bli Sveriges nästa miljardindustri, skriver Mikael Kivijärvi och Hugo Wikström.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Norge är världsledande inom fiskodling och satsar nu på nästa generation: landbaserade anläggningar. Sverige kan dock bli ledande – om staten behandlar landbaserat vattenbruk som den framtidsindustri det kan bli.
Den norska näringen visar potentialen. Under 2025 såldes närmare 1,9 miljoner ton odlade vattenbruksprodukter för nästan 115 miljarder norska kronor. Lax stod för 93 procent av volymen. I Sverige var vattenbruksproduktionen samma år omkring 12 200 ton.
Det gapet är också en möjlighet.
Sverige importerar en stor del av fisken vi äter, samtidigt som livsmedelsberedskap blivit en säkerhetspolitisk fråga. Mer svensk fiskproduktion skulle minska importberoendet, stärka försörjningsförmågan och skapa jobb och investeringar.
Landbaserad fiskodling kan minska flera av de problem som finns med odling i öppna kassar i havet eller i sjöar. I recirkulerande akvatiska system, RAS, renas och återanvänds vattnet medan temperatur, syre och utfodring styrs noggrant. Risken för rymningar minskar kraftigt och utsläppen kan kontrolleras och renas.
Det är högteknologisk livsmedelsproduktion där AI, sensorer, automation, vattenrening och cirkulära flöden möts. Den kan skapa en svensk värdekedja för fisk, förädling, teknik och export.
Sverige har stora sötvattenresurser samt fossilfri elproduktion, miljöteknisk kompetens och industriella miljöer där restvärme kan tas till vara.
En satsning ligger i linje med Livsmedelsstrategin 2.0: produktionen ska öka, konkurrenskraften stärkas och livsmedelskedjan bli robustare. Jordbruksverket har fått i uppdrag att stärka sjömatsproduktionen, vattenbruket och den blå värdekedjan. Landbaserad fiskodling omsätter strategin i praktik.
Men ambitioner räcker inte. Sverige behöver möjliggöra investeringar i industriell skala.
För det första måste tillståndsprocesserna bli snabbare och mer förutsägbara. Höga miljökrav ska ligga fast och kan ge branschen en konkurrensfördel. Men företag kan inte vänta i åratal på besked om investeringar värda hundratals miljoner kronor. Norge har ett särskilt regelverk för landbaserad akvakultur.
För det andra måste finansieringen anpassas till den kapitalkrävande uppbyggnadsfasen. Gröna kreditgarantier, investeringsstöd, regionala utvecklingsmedel och EU:s havs-, fiskeri- och vattenbruksprogram bör användas mer offensivt för projekt som klarar höga miljökrav.
För det tredje behövs ett tekniklyft. SLU, LTU, RISE och branschen bör bygga svensk spetskompetens inom RAS, fiskhälsa, foder, automation, vattenrening och cirkulära flöden. Sverige ska inte bara producera mer fisk, utan också exportera teknik och kunnande.
Det handlar om livsmedelsberedskap, grön industri, regional tillväxt, innovation och export. Sverige har resurserna och kompetensen. Nästa regering bör göra landbaserad fiskodling till en strategisk del av svensk livsmedels- och industripolitik.
Målet är tydligt: Sverige ska bli ett av Europas ledande länder för hållbar landbaserad fiskodling.
Mikael Kivijärvi, projektledare, Ravdu AB
Hugo Wikström, vice VD och grundare, Big Akwa AB