Redan när bara ett tiotal fall av covid-19 hade konstaterats i Sverige började det märkas i butikerna i både Stockholm och andra städer. Hyllorna med pasta, Bullens pilsnerkorv och andra varor med lång hållbarhet tömdes av återvändande sportlovsfirare.

Hushållningssällskapets dåvarande förbundsordförande Sven Lindgren började prata om det i Almedalen 2012: vad gör vi om maten tar slut? Och varför är det så viktigt med en svensk livsmedelsproduktion? Ingen tog upp tråden. Tvärtom var många kallsinniga och avvisande.

Det var långt innan Försvarsmakten, LRF, Jordbruksverket eller Livsmedelsverket ens hade börjat fundera på saken. Och fortfarande råder en känsla av att maten faktiskt inte tar slut.

I ärlighetens namn tänker nog många i lantbruksbranschen att självförsörjningsgraden främst är ett bra argument för att behålla svenskt lantbruk. Man är inte lika bekymrad över konsekvenserna för samhället i stort. Men faktum är att en del mat snabbt tog slut i butikerna.

När coronaviruset började sprida sig över världen svämmade sociala medier över av rapportering, spekulationer och myndighetsrekommendationer. Mer behövdes inte för att människor skulle se om sina hus och planera för ett scenario som gick långt bortom vad myndigheterna kunde tänka sig.

Efter ett tag fick MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, rycka ut och uppmana folk att inte bunkra mat.

Det finns mycket information hos myndigheter – men väldigt lite om livsmedelsberedskap. Länsstyrelsens webbplats informerar om en kurs i surdegsbakning och ogräsodling i ekologisk trädgårdsodling. Kommunen där jag bor söker 40 lärare och säger att man följer utvecklingen beträffande coronaviruset.

Det finns bra och tydliga hänvisningar till WHO och Folkhälsomyndigheten. Men vad ska vi äta och var finns maten? Det är dags att ta detta på allvar. Vi kan inte hantera det som något som kan hända om vi har osannolik otur om sådär 10, 15 år.

Det finns fortfarande ingen myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen. I Sverige löser vi frågor med utredningar, samverkan och gemensamt ansvar. Men delat ansvar är ofta ingens ansvar.

Staten har gjort det enkelt för sig: det är vars och ens egen skyldighet att klara sig själv i minst 72 timmar. Frågan om vad vi ska äta vid en kris faller fritt ned i knäet på varje individ. Hyllorna i livsmedelsbutikerna kan tömmas blixtsnabbt. Det såg vi nyligen.

Det finns många bra tankar och idéer om hur vi på sikt ska skapa en robust livsmedelskedja. Utredningar och scenarioplanering i all ära, jag tycker att det krävs handling omgående. Vi måste kunna arbeta med livsmedelsfrågan i två tidsperspektiv: på kort sikt och på lång sikt. Utse en myndighet som är ansvarig för att det finns något att äta i landet oavsett vad som händer i vår omvärld! Det måste finnas en rejäl marginal i livsmedelskedjan.

En buffert på en månad är rimlig för de mest grundläggande matvarorna. Vilken kommun blir först med att faktiskt lagra livsmedel?

Förbundsdirektör, Hushållningssällskapens Förbund

Utse en myndighet som är ansvarig för att det finns något att äta i landet, skriver ATL:s krönikör Jesper Broberg.

Coronaviruset visar vikten av livsmedelsberedskap, skriver ATL:s krönikör Jesper Broberg.

Sverige behöver myndighet som ansvarar för maten

Företagande

Sverige saknar en myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen, skriver ATL:s krönikör Jesper Broberg.