facebooktwittermail

Kulturkrig om svenska skogar

Skogsdebatten på landets kultursidor är som en glänta i skogen som bara hittas av den som gått vilse, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Skogsbruk borde vara en ganska harmonisk verksamhet i Sverige. Virkesförrådet ökar konstant. Miljöhänsynen lika så. Tekniken blir smartare. Möjligheterna att utbyta erfarenheter och kunskaper blir bara bättre.

Skogsråvarans användnings­områden verkar också vara närmast oändliga. Att kunna ersätta stora utsläppare som bensin, plast, stål och bomull med produkter från skogen är något som borde applåderas av alla. Branschen är på det stora hela hållbar. Och den bygger det svenska välståndet.

De senaste årtiondena har även tröskeln för allmänheten att ta sig ut i naturen slipats ner så att den nästan har försvunnit. Den som vill gå i ett naturreservat behöver knappt byta från inneskor. Det finns grusade parkeringsplatser och välhållna stigar. Och parallellt med att staten löser in allt större arealer för strikt skydd så avsätter privata markägare allt större områden för naturhänsyn.

Men – som om det fanns ett parallellt universum – syns beskrivningar i några av landets stora tidningar som likställer det svenska skogsbruket med skövlingen av regnskog. Importerade föreställningar om skogsbruket i Sydamerika ska plötsligt göras till sanningar i Norden.

”Samtidigt som vi med rätta upprörs över skövlingen av Amazonas avverkas alltså stora delar av vårt eget Amazonas”, skriver elva författare, tecknare och intellektuella i ett skogsuppror i Expressen Kultur (15/3). De må vara ute i ett vällovligt syfte, att se till att bokbranschen köper in papper från hållbart skogsbruk. Men att likställa svenska skogar med Amazonas är att relativisera skövlingen av regnskog.

De svenska skogarna såväl som deras historia är formade av människan och hennes brukande. De artrikaste natur­områdena i den svenska naturen, som på så sätt kan mäta sig med regnskogarna, är i stället naturbetesmarkerna där människans djurhållning är en förutsättning för biologisk mångfald.

I Aftonbladet (21/2) skrev artisten Stefan Sundström med vinkeln att han gått på myten om att vi hade skogar i Sverige men att det i själva verket är virkesåkrar. På Twitter får han medhåll av Miljöpartiets EU-parlamentariker Pär Holmgren. ”Det är nog många fler än jag & Stefan Sundström som gick på myten om de svenska skogarna och nu under 2000-talet insett att det mesta är ett slags plantage”, skriver Pär Holmgren.

I Sundströms och Holmgrens retorik finns en inte färdiguttalad anklagelse om att någon aktivt har fört allmänheten bakom ljuset genom spridandet av ”myten om att vi hade skogar i Sverige”. Det är en beskyllning som bör utvecklas, för att inte tas för en konspirationsteori.

Den skogsdebatt som förs på landets kultursidor är som en egen värld, som en oväntad glänta i skogen som bara kan hittas av den som gått vilse. I den världen blir svenska skogar till både regnskogar och plantage.

Nytt i ATL: Följ ledarbloggen – med Edvard Hollertz och Tord Karlsson