Sverige och Turkiet återupptog förra veckan förhandlingarna om ett svenskt Natomedlemskap. Även om det kan ta sin tid lär det inte vara en fråga om – utan när – Sverige går med i försvarsalliansen Nato.
Den dagen det sker binds Sverige att följa Natos krav på medlemsländerna. Detta lär påverka svenska lantbruk och livsmedelsföretag.
För genom att gå med i Nato åtar sig Sverige att stärka totalförsvaret och krisberedskapen, enligt artikel tre i det Nordatlantiska fördraget. I det arbetet ingår även att säkerställa samhällsviktiga funktioner.
Ett av de viktigaste områdena för totalförsvaret är livsmedelsberedskapen. Utan mat kroknar varje försvar. Utan mat finns inte heller något kvar att försvara.
Hur kan då framtidens svenska livsmedelsberedskap komma att organiseras? Och vad innebär det för svenska gårdar? Det verkar ingen riktigt veta.
Finska medier har rapporterat om att det framöver kan bli aktuellt med gemensamma beredskapslager för Sverige och Finland. Det pågår på finskt initiativ en utredning av den avtalsmässiga aspekten av gemensamma lager.
Att det är Finland som verkar vara drivande i frågan om lagerhållning är talande. Trots att säkerhetsläget bedöms ha blivit så osäkert att Sverige och Finland halls över huvud behöver gå med i Nato så verkar inte svenska myndigheter eller politiker ge sig i kast med livsmedelsberedskapen med något större allvar. Det har gått över ett år sedan det utökade ryska anfallet mot Ukraina och fortfarande utreder Jordbruksverket om det skulle finnas mat i Sverige vid en svår kris eller krig.
I början av månaden intervjuades beredskapshandläggaren Johan Loberg på Jordbruksverket av Sveriges Radio Ekot. Då sade han att myndighetens ”preliminära bedömningen är att skulle krisen inträffa nu så har vi tillräckligt med mat för att ingen ska behöva svälta”. Det konsumenterna skulle behöva dra ner på är konsumtionen av kött, enligt Jordbruksverket. Och det låter trösterikt.
Det är dock ett till synes osannolikt scenario som Jordbruksverket utgår ifrån i Sveriges Radios reportage. Antagandet är att livsmedelsimporten till Sverige upphör samtidigt som importen av drivmedel och andra insatsmedel kan fortgå för att hålla den svenska produktionen i gång.
Troligare är att vissa delar av utrikeshandeln störs. En del livsmedel kommer att bli bristvaror, liksom drivmedel, gödning och maskindelar. I en riktigt svår situation lär tillgången på diesel bli kraftigt begränsad. Och i den stund som transporter och traktorer inte längre kan köras slås stora delar av livsmedelsproduktionen ut. Då det enbart finns ett fåtal mejerier, slakterier och kvarnar i landet bygger hela livsmedelsförsörjningen på att logistiken fungerar.
Trots transporternas avgörande roll i matförsörjningen är ändå den viktigaste länken i kedjan gårdarna. Någonstans måste maten komma ifrån. Livsmedelsberedskapen står och faller med att svenska gårdar är rustade för att det blir brist på många importerade insatsmedel.
Även om det återstår mycket för att göra gårdarna motståndskraftiga finns ändå en ljuspunkt. Den är att jämfört med under kalla kriget är nog svenska gårdar i dag bättre rustade för att bli robusta produktionsenheter i orostider.
På många håll finns stora gårdar med egna torkar, välskötta maskinparker och kunnig arbetskraft. Det finns möjligheter till lagerhållning av allt från spannmål till drivmedel. På gårdarna produceras ofta även egen energi och maskiner kan tas omhand i egna verkstäder.
Detta gör att svenska staten inte skulle behöva bygga upp en helt ny struktur för att stärka livsmedelsberedskapen. Det skulle räcka långt med att stärka gårdarnas egen lagerhållning och krisberedskap.
Genom att jobba med gårdarna skulle svenska staten inom loppet av något år kunna få på plats strategiska spannmålslager över hela landet. Detta skulle också gå att göra med en i sammanhanget minimal påverkan på marknaden.
Staten skulle kunna uppdra åt bankerna att upprätta återköpsavtal för spannmål. Dessa kontrakt skulle innebära att staten köper en viss kvantitet spannmål av en gård och betalar hyra för att det lagras på gården. Efter en viss överenskommen tid – säg efter en säsong – säljs spannmålet tillbaka till gården till ett redan bestämt pris.
På detta sätt skulle svenska staten kunna få på plats en decentraliserad lagerhållning av spannmål med lager som roteras återkommande. Det går även att tänka sig en liknande lösning för lagerhållning av drivmedel, gödning och utsäde på gårdar runt om i hela landet. Tilltagna drivmedelslager och många fler biogasanläggningar skulle även kunna göra lantbruken till tankställen för lastbilar vid en kris.
Sverige kan relativt snabbt få på plats en livsmedelsberedskap värd namnet. Basen för den finns redan på gårdar runt om i landet.
