Svensk landsbygd är så mycket mer än elände

”Väg 331 innehåller som de flesta norrländska vägar mest skog, men en bit innan Långsele öppnar åkrarna upp landskapet från berget i öster och ned mot älven. Min lärare skakade på huvudet i förarsätet och pekade lakoniskt på att vartannat hus var nedsläckt. Ödehusen stod på rad, och de har inte blivit färre med åren.”

Så lyder ett illustrativt stycke i Joakim Bromans nyutkomna bok ”Döden vid Faxälvens strand – om sveket mot landsbygden och framtiden i periferin” (Timbro förlag) som diskuterar norrländsk landsbygd i synnerhet, svensk landsbygd i allmänhet och vad som kan göras från politiskt håll för den.

Men innan vi kommer fram till Bromans reformförslag – låt oss stanna lite vid problemformuleringen.

Miljöbeskrivningar som den ovan citerade känns igen från otaliga reportage från svensk landsbygd. Det är ödehus och låga fastighetsvärden. Affärer som har bommat igen. Sjukhus som har lagts ner. Landsbygden, ett problem.

Och de unga? Ja, de har dragit till storstaden – som Joakim Broman själv. 

Ekonomiska värden skapas visserligen men stannar inte i bygden. De som bestämmer i näringsliv och politik vill gärna lägga vantarna landsbygdens resurser – men ger bara smulor tillbaka. Mer än en gång har landsbygden jämförts med en koloni.

Sistnämnda epitet är något Broman vänder sig emot men han framhåller att mycket lite av värdena från vattenkraften stannar lokalt och beklagar sig över att detsamma nu återupprepas med vindkraften.

Och det är klart att svensk landsbygd dras med många bekymmer. Men hur representativ är egentliga denna eländes-skildring av den svenska landsbygden?

Ett grundläggande förhållande, som ofta förbigås helt, är att det inte finns en landsbygd i Sverige – utan många landsbygder.

Vissa är välmående, andra är det inte. Precis på samma sätt som levnadsvillkoren i Hammarkullen, Rosengård och Rinkeby inte säger särskilt mycket om levnadsvillkoren i Danderyd, Örgryte eller Limhamn – trots att samtliga ligger i stan.

Man behöver inte köra långt från centrum i storstan eller valfri residensstad för att komma ut till en av Sveriges många landsbygder. Där är inte husen förfallna eller fastighetspriserna låga.

Den som har ägt skog de senaste decennierna har varit med om en formidabel värdeutveckling, vilket möjliggjort i investeringar i allt från bostäder till nya- eller befintliga företag.

Landsbygden på Gotland, Halland, Bohuslän eller Österlen är inte representativa för hela den svenska landsbygden – men är inte desto mindre just landsbygd och dessutom på flera håll välmående.

Det är sant att butikerna har blivit färre, att posten kommer mer sällan och att det lokala bankkontoret sedan länge är nedlagt. Det är i allra högsta grad ett problem för vissa men samtidigt har det aldrig varit enklare att göra bankärenden hemifrån eller beställa hem reservdelar, maskiner, böcker, möbler, kläder, sportartiklar, jaktutrustning, husgeråd direkt hem till dörren – oavsett var man bor. Allt som krävs är en internetuppkoppling.

Digitaliseringen innebär möjligheter för fler att bosätta sig på landsbygden, trots att jobbet ligger i stan. Och öppnar upp för nya affärsmöjligheter. Chanser många tar.

Den förfallna bruksorten är många gånger exemplet som anförs framför andra. Själva sinnebilden för hur överjävligt allt är. Men lika sant är att många orter också klarat sig väl. Lilla Olofström är fortfarande i världsklass när det kommer till att pressa bilkarosser. Emmaboda på att tillverka pumpar. I lilla Åseda satsas det friskt på automation inom industrin. I Braås och Arvika tillverkas dumprar respektive hjullastare i världsklass. I Vetlanda är man världsledande på aluminiumdetaljer. I Väderstad på såmaskiner. Massabruket i Mörrum kommer med nya innovationer inom textil. 

Joakim Broman vill landsbygden väl. Han argumenterar för ett reformerat skatteutjämningssystem som tar större hänsyn till landsbygdskommuner snarare än storstäder som Göteborg och Malmö. Han belyser familjeskogsbrukets ekonomiska betydelse och hur destruktivt strandskyddet är för utvecklingen på landsbygden. Han varnar för centraliseringen av sjukvården och beskriver hur de kriminella sett chanser när det lokala poliskontoret har stängt.

Men fonden han tecknar för att föra fram sina reformidéer är mörk. Kanske krävs det att förklara att något är dåligt om man vill att andra ska lyssna?

Till viss del kanske det dystra har sin förklaring i att just Bromans hembygd i Norrlands inland har drabbats särskilt hårt av strukturrationaliseringar och globalisering. Hursomhelst är Broman inte ensam i sin litania – och kanske är det undertecknad som hakar upp sig på fel sak.

Det finns ingen anledning att skönmåla svensk landsbygd, på samma sätt som det är fel att svartmåla den. Men om den alltid utmålas som ett sorgebarn, vem ska då vilja flytta dit med barn, familj och företagsdrömmar? För många andra berättelser om Sveriges landsbygder finns också. Det är bara att det talas så lite om dem.