Det finns en dröm hos de som vill förändra svenskt skogsbruk. Det är äldre skogar som huggs försiktigt. När träd väl avverkas får skogsägaren mycket betalt, eftersom det är förnämligt byggnadsvirke. Det som hägrar är pelarsalar av furor, där människor och djur trivs.
På en del platser är också den här drömmen inom räckhåll. Men myndigheter och certifieringar sätter stopp för utvecklingen.
Låt oss dock ta allt från början.
Stig Hansson, fogde över Östra Silverbergs gruva i Dalarna, köper år 1491 hela Ornäs by. Där uppför han en kringbyggd stormansgård av högsta klass. Det innebär att bara det bästa timret används.
Förr var det så man gjorde när det byggde hus – man gick ut i skogarna och valde ut de träd som passade bäst för olika konstruktioner. För det mesta blev det mogen fura i grova dimensioner. Träden skulle ha växt långsamt och jämnt. Kärnandelen skulle vara hög. Ofta var träden som höggs över 200 år.
1521 utspelar sig i det då färdigbyggda timmerhuset i Ornäs en av svensk historias mest omtalade äventyr. När Gustav Vasa är på flykt undan danskarna gömmer han sig på loftet i den väldiga Ornässtugan. Gustav Vasa blir dock förrådd. Han undkommer sina förföljare i sista stund genom att fly genom avträdet.
Sedan dess är timmerhuset i Ornäs ett nationalmonument. Dess historia är sammanvävt med grundandet av det moderna Sverige. Statens fastighetsverk, som i dag äger och förvaltar byggnaden, slår fast att Ornässtugan är ett av landets kanske främsta exempel på senmedeltida timmerbyggnadskonst.
När det för ett par år sedan blev dags att byta takspån på det historiska monumentet skulle traditionella material och metoder såklart användas. Och detta är inget unikt för Ornässtugan. Det är ett lagkrav vid restaureringar av många tusen skyddade kyrkor och bebyggelsemiljöer.
Praktiskt innebär det att de som genomför restaureringarna behöver tänka som på Stig Hanssons tid, då Ornässtugan uppfördes. Man behöver ses sig om efter det bästa byggnadsvirket som finns i skogarna i trakten.
Problemet är bara att det är svårt att få tag på takspån av gammal fura i Sverige. Detta trots att vi är ett skogsland av rang och pengar till material sällan är ett problem vid restaureringar av kulturbyggnader.
I den statliga skogsutredningen (SOU 2020:73) konstateras att det på den inhemska marknaden är svårt att svara upp mot det växande behovet av kvalitetsvirke. Dels beskrivs problemet vara att tallskogar sköts för att tillmötesgå den storskaliga skogsindustrins behov och därför avverkas de vid 80–110 års ålder. Dels är problemet att de skogsägare som har träd som uppfyller kraven från byggnadsvårdens sällan får hugga dem, då de av ålder klassas som naturvärdesträd.
Och naturvärdesträd ska stå kvar av miljöskäl, enligt såväl myndigheter som certifieringar. Den här situationen gör i sin tur att skogsägare inte heller vågar gå emot strömmen, låta skogarna bli äldre och lägga ner mer tid på skötsel på att få fram kvalitetsvirke.
I skogsutredningen står: ”När höga naturvärden ses som en affärsrisk minskar viljan att bruka sin skog på ett alternativt sätt i förhållande till skogsindustrins behov.”
Detta om något framstår vara ett systemfel. Naturvärden bör inte vara en affärsrisk. I stället bör alla affärer där skogsägarna kan både tjäna pengar och leverera miljö- och klimatnytta premieras. Dessutom är det besvärande att staten med ena handen kräver en typ av virke som staten med andra handen förbjuder skogsägarna att leverera.
Hur har då den här låsningen hanterats? I skogsutredningen konstateras att huvuddelen av detta värdefulla specialsortiment har tagits från länder som Kina och Ryssland, ibland via Finland.
När Ornässtugan fick nytt tak för ett par år sedan hämtades också virket från Ryssland. När sajten Skogsforum uppmärksammade det hela i november 2020 kunde inte Statens fastighetsverk svara på om virket var legalt hugget och resultatet av hållbart skogsbruk.
Importen från Ryssland lär det dock vara slut med. Så om vi vill bevara historiska material och byggmetoder till eftervärlden krävs det att vi framöver kan ta kulturvirke från svenska skogar.
En aktör som vill driva på en förändring är Svenska kyrkan. Kyrkomötet stakade i höstas ut ambitionen att i framtiden kunna ta virke från egna skogar till kyrkorestaureringar. Och det är en väg som fler bör följa, likt Statens fastighetsverk.
För att få kulturvirke från svenska skogar krävs dock lag- och regeländringar. Formerna behöver hittas för att förena miljömål med nischad virkesproduktion till kulturfastigheter. En modell kan vara ett avtal mellan staten och markägare om att det ska gå att överhålla skog för detta ändamål.
De som drömmer om ett skogsbruk med äldre träd, högre naturvärden och bättre betalt för virket har här en liten men växande nisch. Och, den är bara ett politiskt beslut bort.
