”Svagt att en liberal minister inte orkar stå upp för äganderätten”
Romina Pourmokhtari borde stå upp för skogsägarnas äganderätt i stället för att gå lobbyistföreningar till mötes, menar Helena Lindahl (C).

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Ekot har gjort en väldigt bra granskning av avverkningar i fjällnära skogar. Däremot är slutsatserna som dras, som närmast får ses som en partsinlaga från lobbyister, fullständigt uppåt väggarna. De slutsatser man bör dra är faktiskt den direkta motsatsen: Det bör numera vara helt uteslutet att undanta mer fjällnära skog från skogsbruk.
Kortfattat visar granskningen att ungefär 6 000 hektar skog i fjällnära miljöer avverkats de senaste fyra åren och det beskrivs vara ”rekordsnabbt”. Det är i sak inte så konstigt då efterfrågan på svensk skogsråvara ökat som en följd av att andra länders tillgång minskat när man inte längre kan importera från Ryssland. Detta är i grunden bra av flera skäl. Dels visar det att inflödet av rysk råvara i EU minskat och dels har svensk skogsnäring jättehöga förädlingsvärden – så när efterfrågan ökar så innebär det att stora värden skapas i vidareförädlingen inom Sverige. Det är kort sagt bra för svenska landsbygder och enskilda landsbygdsboende. Vilket naturligtvis i vissa kretsar inte alltid är önskvärt.
Är då 6 000 hektar på fyra år jättemycket och ohållbart?
Svaret är: Nej, det är det inte. Det är knappt 1 procent av det område på något över 500 000 hektar som en statlig utredning tittat på att undanta från skogsbruk. Rent konkret innebär detta att det tar ungefär 400 år att ”byta ut” skogen i hela den här geografin även när vi befinner oss i ”rekordfart”. Detta samtidigt som över 1,4 miljoner hektar skogsmark ovan den fjällnära regionen redan är formellt skyddad.
Publiceringen bekräftar snarare att med sedvanliga återplanteringar så kommer den fjällnära miljön vara trädbevuxen även om 20, 50 eller 100 år – och en förkrossande majoritet av skogslandskapet kommer, som sagt var, ändå att vara formellt undantagen från skogsbruk.
Inte ens på ”rekordnivå” framstår takten på avverkningar som speciellt anmärkningsvärd.
Dessutom behöver man höja blicken. Vid sidan av att det redan finns gigantiska arealer som är undantagna skogsbruk lämnas regelmässigt olika typer av hänsyn i form av hänsynsytor, grupper av träd, naturvärdesträd med olika typer av egenskaper och död ved som kan gynna vissa arter. Det tillsammans med återplanteringar gör att det över tid byggs strukturell variation både inom ett enskilt mindre skogsområde och i det större skogslandskapet.
Därför tycker jag att granskningen visar det rakt motsatta: Även i ”rekordfart” så finns det goda förutsättningar att bruka dessa områden långsiktigt och uthålligt.
Med det som bakgrund borde förslaget om att staten ska begå än fler övergrepp mot privata ägare och helt bortse från grundlagsskydd och Europakonventionens bestämmelse om rätt till egendom helt uteslutas.
Det börjar bli allt mer problematiskt att det offentliga i Sverige har ett verktyg i lådan – att roffa åt sig av enskildas egendom – och applicerar det på snart sagt varje upplevt problem. Oavsett om det är nödvändigt eller inte.
I just det här fallet förefaller det närmast uppenbart att det är en liten del av skogslandskapet som brukas och i den lilla delen är det 0,25 procent som årligen avverkas, med stora inslag av hänsyn. Det motiverar inte övergrepp mot enskilda och för mig är det anmärkningsvärt att Romina Pourmokhtari, som enligt beteckningen ska vara liberal, inte kan stå upp för privat ägande och är så vansinnigt angelägen att gå lobbyistföreningar till mötes. Det är ett svaghetstecken och tveklöst skäl till oro, då det är samma minister som fått på sitt bord att se över artskyddet.
Den bisarra avsättningspolitik som allehanda högljudda entusiaster av planekonomisk styrning fört in Sverige på är inte bra. På ett principiellt plan är det tvivelaktigt att staten storskaligt och systematiskt ska kränka enskildas ägande. Dessutom sker det utan någon direkt uppföljning, för det är inte så att staten med någon större detaljrikedom kan redogöra för effekten av de inskränkningar i ägande som man redan gjort.
Är det någon som tror att Romina Pourmokhtari, som högst ansvarig på miljöområdet, ens kan ge en grov uppskattning på hur många knärot som finns skogar som redan är undantagna skogsbruk? Fem miljoner? Tio miljoner? Fler? Ändå är en handfull knärot på en enskild markplätt fullt tillräckligt för att underminera och förstöra privatpersoners ägande.
Den svenska avsättningspolitiken måste ha nått vägs ände nu. Detta är dålig och ineffektiv politik.
Sverige borde snarare fundera på hur man kan nyttja större skogsarealer för att skapa förnybara produkter som ersätter sådana med större fossilavtryck, skapa tillväxt på landsbygderna och stärka vår förmåga att ställa om. Detta går givetvis att göra samtidigt som man stärker arbetet med biologisk mångfald. I många fall är ju bruk och aktiva insatser, exempelvis naturvårdsbränningar, lämna död ved, hugga upp gläntor och annat, rent av förutsättningar för biologisk mångfald. Dessutom är det åtgärder som kan granskas, följas upp och förbättras. Det finns, trots allt, ett värde i att även arbetet för biologisk mångfald strävar efter att vara effektivt och balanserat i relation till andra aspekter av skogen.
Så är det verkligen inte i dag och det är ett problem.
Helena Lindahl, talesperson i skatte- och landsbygdsfrågor, Centerpartiet