Finlands gröna guld, brukade skogen kallas. Och visst är skogen även i dag mycket viktig för den finländska samhällsekonomin. 632 000 finländare äger skog, dubbelt så många som i Sverige.
Nu går debatten om det gröna guldet het. Delvis handlar den förstås om det faktum att EU allt mer vill fjärrstyra det finländska skogsbruket från Bryssel. Men just nu handlar den mest om siffror som det statliga naturresursinstitutet Luke och Statistikcentralen släppte i december.
De visar preliminärt att markanvändningen, LULUCF på EU-språk, blev en nettoutsläppskälla i stället för en kolsänka under 2021, vilket är unikt i någotsånär modern tid. Utsläppen från övriga källor förutom markanvändning har minskat stadigt sedan 2003. De brukar delvis kompenseras av markanvändningen som binder mer kol än den släpper ut.
Men 2021 blev brytpunkten när nettoutsläppen inklusive markanvändning blev högre än utsläppen exklusive markanvändning. Närmare bestämt 0,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter högre.
Räknar man netto enbart på skogen så var den fortfarande en kolsänka. Den band 8,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter netto och 11,4 miljoner ton om man räknar träprodukter som binder kol. Men de här siffrorna är relativt låga och borde kanske inte komma som en överraskning. Skogens kolbindande effekt räknad på årsbasis har fortlöpande minskat sedan 2009.
Effekterna av övrig markanvändning är ganska konstanta. 2021 blev året då skogen inte förmådde kompensera utsläppen från övrig markanvändning, främst då odlingsmark.
Till orsakerna som anges av Luke hör att uttaget av virke ökade, samtidigt som tillväxten av framför allt tall blev lägre beroende dels på beståndens ålder, dels på flera torra växtsäsonger. Och så var debatten i tidningarnas insändarspalter och andra forum i gång på nytt, med välkända teman: Stopp för kalavverkning, inför kontinuerligt skogsbruk, sluta använda trä som bränsle ...
Debatt är alltid bra. Men tyvärr är det med denna fråga som med klimatdebatten i övrigt. Fakta drunknar lätt i flödet och framförs ett faktum kontras det med ett alternativt faktum.
Att forskarna kommer på nya sätt att räkna och kommer till olika resultat vid olika inventeringar gör inte saken enklare, även om det är positivt om beräkningarna blir mer överensstämmande med verkligheten. Den genomsnittliga skogsägaren blir knappast mycket klokare, snarare tvärtom. Och det är ju synd eftersom det berör var tionde finländare.
Samtidigt kan man fråga sig hur mycket ansvar som egentligen ska läggas på skogsägarna. Industrin förser marknaden med de träbaserade produkter den efterfrågar. Kommer inte virket från Finland eller Sverige så tas det någon annanstans ifrån.
En koldioxidekvivalent bryr sig inte om var den binds eller släpps ut. Den är, liksom marknaden, global.
