Stränder är en plats för drömmar. Vi människor dras dit – till platserna där vatten möter land. Och politiken är inget undantag.
Ett uppluckrat strandskydd beskrivs återkommande inom politiken som en reform med potential att få hela landet att leva. Om det blev enklare att bygga sjönära skulle allt fler bosätta sig på landsbygderna. Med det skulle följa ökat underlag för affärer, skolor och busslinjer. Och det här är mycket av bakgrunden till att Centerpartiet har tryckt så hårt på att reformera strandskyddet i förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Förhandlingar som nu är i hamn i och med att det har överlämnats en lagrådsremiss om en ökad differentiering av strandskyddet samt en skogsproposition.
Den politiska berättelsen om vad ett uppluckrat strandskydd skulle kunna innebära saknar inte bäring. Visst skulle särskilt en del stadsnära landsbygder blomstra om det blev enklare att bygga längs med vattnet. Men effekterna av förändrat strandskydd för att få levande landsbygder brukar överdrivas – precis som vilka effekter tillåtandet av gårdsförsäljning av alkohol skulle få.
Det här innebär inte att ett uppluckrat strandskydd är en dålig idé. Tvärtom.
Precis som att tillåta gårdsförsäljning är en mildring av strandskyddet något som borde ha gjorts för länge sedan – eftersom det skulle öka människors frihet och stärka äganderätten.
Däremot bör inte reformerat strandskydd främst ses som ett verktyg inom landsbygdsutvecklingen, vilket det framställs som när motiven för reformering beskrivs handla om att få fler att bo på landet.
I stället är utformningen av strandskyddet först och främst en äganderättsfråga. Det handlar i sin kärna om att den som äger en gård med lång strandlinje självklart ska få bygga på sin mark, oavsett var i landet den är. Eller att den som äger ett skärgårdshemman självklart ska kunna klara ett generationsskifte genom att stycka av en tomt för byggnation.
Tyvärr försvinner dock lätt äganderättsperspektivet när strandskyddet debatteras. Och kanske är det orsaken till att de förändringar som Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna nu har kommit överens om inte är särskilt revolutionerande. I stället framstår överenskommelsen i stora drag som en fortsättning på det redan inslagna spåret, där strandskyddet blir allt hårdare i attraktiva områden där många vill bygga samtidigt som strandskyddet lättas i mer glest bebyggda områden där exploateringstrycket är lägre.
Exakt vilka effekter uppgörelsen kommer att få på mer detaljerad nivå vet vi dock inte än. Det återstår exempelvis att se hur stor skillnad det blir när dagens LIS-områden (står för: landsbygdsutveckling i strandnära läge) ersätts av SUO-områden (strandnära utvecklingsområden). Detta är områden som ger dispensskäl från strandskyddet.
Jämfört med LIS ska SUO kunna inrättas i hela landet och utan begränsningar i omfattning eller antal. Här finns således en grund till en i vissa områden märkbar förändring – men det avgörande blir hur det här nya verktyget kommer att hanteras av ansvariga myndigheter.
Så det kommer nog att ta ett tag innan det går att fullt ut värdera effekterna av de förändringar av strandskyddet som nu sker. Det enda som går att säga med säkerhet är att det inte blev någon revolutionerande reformering av strandskyddet den här gången heller.
