facebooktwittermail d

”Storstäderna och smågårdarna behöver varandra”

I Paris har vi en hel del att lära.

Edvard Hollertz.
Edvard Hollertz på marknadsgata i Paris. FOTO: ATL

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Det är marknadsdag i världsstaden Paris. Fruktaffären, ostbutiken, fiskhandlaren och charkbutiken har alla byggt ut sina stånd på gatan. Butiksinnehavarna gränsar till karikatyrer av sina yrken.

Bageriets personal är helt klädd i vitt. I fiskdisken är det gummistövlar, galonbyxor, galonjacka och plastförkläde som gäller. Bland raderna av blommor vandrar en florist i grönt förkläde runt med en trädgårdssax.

Stoltheten för råvaran går närmast att ta på. I alla fall är det vad en besökare får intryck av.

Gigantiska päron ligger ömt i silkespapper. Karljohansvampen vilar på en bädd av grönska.
Utbudet är imponerande. Exempelvis räknar jag till sex olika sorter av kycklingar från olika regioner i den närmaste köttdisken.

I Sverige har vi, om vi drar det till sin spets, svensk eller utländsk kyckling. Kontrasten är stor.

Som svensk är det lätt att romantisera matmarknaderna på kontinenten. Men det finns också goda skäl att – om vi lägger det drömska skimret åtsidan – fundera över om det skulle gå att utveckla marknadskonceptet än mer i svenska städer.

För storstädernas matmarknader är en av de viktigaste infrastrukturerna för små gårdar med nischade produkter att nå ut till konsumenter. De gårdar som inte kan producera mat i sådan volym att det blir lönsamt att sälja i kvantitet till Lantmännen, Kronfågel, Scan eller Skånemejerier behöver hitta andra kanaler.

I svenska storstäders centrum hittas många av de mest köpstarka grupperna. Framgången för bondens marknad i en del städer, som Uppsala och Linköping, indikerar också att det finns ett underlag.

Att ta steget vidare, bortom att stå på bondens marknad någon gång ibland, har dock visat sig svårt. Flera köttproducenter som har försökt med egna butiker i städer och turistorter har fått slå igen.

Det här säger oss att det behövs en medelväg, mellan Rekoringar och att sälja in sig till ICA centralt.

Det som behövs är en infrastruktur som gör att den som vill satsa på nischad livsmedelsproduktion på en mindre gård vet att det finns ett ställe att sälja sina produkter på i storstaden utan att bli ruinerad för lokalkostnaderna. I vårt kyliga klimat i Norden är svaret saluhallar. Det är vår motsvarighet till fransmännens marknadsgator.

De svenska saluhallarna, i den mån de finns kvar, har dock ofta tagit formen av restauranghallar. Det som därmed krävs är att ägarna till saluhallarna ser värdet av att öppna upp för mindre producenter och deras varor. I de fall då hallarna ägs av en kommun, likt landets kanske mest fashionabla saluhall Östermalmshallen, bör det finnas en politisk vilja att bidra till svensk livsmedelsproduktion.

Svenska storstadskärnor och smågårdar behöver varandra. De mindre livsmedelsproducenterna kan bidra till attraktiva handelsstråk och storstäderna kan ge små livsmedelsproducenter en marknad.