”Storstäderna förstår inte sitt eget bästa”

Dagens artskyddsregler är ett växande problem för Sveriges kommuner. Därför var det rimligt att tro att kommunsektorn skulle välkomna regeringens promemoria med den långa titeln ”Skyddet genom nationell fridlysning anpassas till arternas skyddsbehov och andra angelägna intressen”.

Så blev det inte.

I grunden försöker regeringen lösa ett välkänt dilemma: Hur ett ofta absolut och oförutsägbart artskydd gång på gång stoppar bostäder, infrastruktur och samhällsservice sent i processen, inte sällan efter år av planering och miljonkostnader. Förslagen innebär mer proportionerliga regler, tydligare skyddsnivåer och större möjlighet att väga in allmänintressen. Kort sagt: Färre tvärstopp och mer genomförbar samhällsplanering.

Det borde vara goda nyheter för kommunerna. Kanske till och med åtföljt av jubel?

Behovet av utveckling är nämligen enormt, särskilt i storstäderna. Bara Stockholm ska bygga 140 000 bostäder till 2035 och skapa tiotusentals arbetsplatser. Landets tredje stad, Malmö, planerar för tusentals nya bostäder årligen och omkring 20 000 nya jobb. Göteborg räknar med att växa med en kvarts miljon invånare. Förtätning kan lösa en viss del av problematiken men kommer att bli svårare med EU:s lag om naturrestaurering. Och artskyddet lägger krokben när ny ny mark ska tas i anspråk. Var ska kommunerna växa?

Ändå möts regeringens försök till uppluckring av ett massivt kommunalt motstånd.

Malmö avfärdar förslagen som ett hot mot den biologiska mångfalden. Stockholm är mer försiktigt men varnar för att undantagen kan leda till minskat skydd i tät stadsmiljö. I Göteborg konstaterar en miljöutredare att effekterna sannolikt blir negativa.

Här uppstår den verkliga konflikten. Samma kommuner som kräver handlingsutrymme för bostäder, klimatomställning och tillväxt väljer i remissvaren att försvara ett system som gång på gång gör just detta omöjligt.

Vad säger då SKR, organisationen som ska samla kommunernas röst? I denna avgörande framtidsfråga konstaterar man att det inte går att ta ställning.

I grunden handlar detta förstås inte om arter, utan om styrning. Artskyddet är ett viktigt verktyg, men det kan inte vara huvudsvaret på hur Sverige ska växa, bygga och fungera. När utvecklingsfrågor i praktiken hamnar på miljöförvaltningarnas bord blir också utfallet förutsägbart: Stopp och nej.

Vill kommunerna ta sin egen tillväxt på allvar måste de våga flytta ansvaret dit det hör hemma, inte lägga det på tjänstemän som hellre avvecklar än utvecklar.

Intressant är också att länsstyrelserna i Kronoberg, Blekinge, Norrbotten och Jämtland lyfter fram vikten av att skogsbruk, infrastruktur och energiomställning inte ska blockeras av nationell fridlysning. Från storstadslänen är man tvärtom kritisk till undantagen.

Ur allt detta växer en ny bild fram: En landsbygd som vill växa och storstäder som agerar bakåtsträvare.