”Allt större kontraster mellan stadsliv och gårdsliv”

Vintern har nu rasat ut, i alla fall i Sveriges södra delar, och de första djuren släpptes förra veckan på bete. När sommaren snart är här, kanske i purpurvågor, hoppas jag att den förutom solsken bjuder på regn. Allra helst i rätt mängd och under optimalt långa tidsperioder, om man nu ska vara riktigt specifik.

Det är lätt att falla in i en bitter sinnesstämning när man drabbats av flera torkår samtidigt som gängse uppfattning, trots rasande klimatkaos, alltjämt verkar vara världsfrånvänd.

”Jag hörde att det kan bli en sommar som 2018 i år igen”, hörde jag en bekant säga häromdagen. Inte med det tonfallet ni tror, utan med förtjusning i rösten och hopp i blicken.

Det är inte så att jag är missunnsam, jag begriper väl att gemene svensk bara vill att solen ska skina över just deras noga planerade semesterveckor, men lite förståelse hade väl varit på plats. Dem grillar väl någon gång ibland också, till och med kött om man har tur.

Å andra sidan ska man kanske inte ta förståelsen för given. Jag reflekterade senast förra veckan över just den där förståelsen, eller kanske mest kring om huruvida den är ömsesidig eller inte.

Jag anser mig själv vara relativt världsvan, men jag har märkt att ju längre tid jag tillbringar hemma på gården mellan mina besök till Stockholm, desto klumpigare och okunnigare blir jag i mitt agerande när jag väl är där.

Allt går så fort, människor trängs, är allmänt otrevliga. Det krävs inte längre en enda mänsklig kontakt för att tillskansa sig varor av olika slag och jag blir märkligt irriterad över att allt är så lättillgängligt.

Även om jag kanske saknar förståelse för att så många i urbaniseringens tidevarv frivilligt verkar föredra denna snabba livsstil så har jag en hel del respekt för att kontrasten till vardagen här hemma på gården för dessa människor är stor. Det gör sig kanske inte självt, utan kräver lite aktivt arbete att mjukgöra i kanterna.

Det finns trots det vissa aktörer i samhället som i min mening bör kunna hantera polariseringen av stad och land bättre än mig. Jag läste nyligen ett reportage om centerledaren Muharrem Demirok i Aftonbladet. Intervjun ägde på partiets inrådan rum på hans torp utanför Linköping och i slutet av intervjun händer något anmärkningsvärt.

C-ledaren och hans pressekreterare tittar sig omkring i jakt på något Demirok kan göra för att fotograferingen ska kännas mer ”lantlig”. ”Kan du inte göra något med pinnar?” frågar pressekreteraren och åsyftar en hög med grenar.

Så slutar reportaget, och när vi ändå är inne på förståelse, är detta vad vi kan förvänta oss? Ska detta skapa förtroende?

Jag tror att vi måste ta längre och tätare kliv in i varandras sammanhang för att våra uppfattningar kring olika verkligheter ska stå i samklang. Så minskar vi klyftan och skapar ömsesidig förståelse.

Och till Muharrem Demirok, jag är ledsen, men klivet till torpet vid sjön Roxen är kanske inte stort nog.