facebooktwittermail d

”Ökad stordrift kan inte för evigt vara framtiden”

Utsikten kanske är att det med tiden blir två äggbolag i Sverige, ett på börsen och ett ägt av ett riskkapitalbolag. Men är det dit vi vill? Om inte är det dags att slå in på en annan väg.

Det som hägrar är en helt annan jordbrukssektor än tidigare. FOTO: JOHAN NILSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Salmonella konstaterades för en tid sedan i ett stall hos Sveriges största äggproducent, CA Cedergren utanför Mönsterås. Som en följd avlivades 160 000 djur.

Men det kunde ha varit värre. När samma gård drabbades av ett fågelinfluensautbrott 2021 tvingades 1,3 miljoner höns avlivas, med marknadsstörningar som följd.

Den här gången hörs inte samma varningar för äggbrist som för två år sedan. Men i stort sett alla stora butikskedjor har återkallat ägg.

Kritik har också hörts mot att stordriften inom äggproduktionen har gått så långt att en aktör har 20 procent av marknaden. Tre äggproducenter – Michael Liedberg, Lars Haraldson och Stefan Karlson – skrev i en debattartikel i Aftonbladet häromveckan:

”Äggbranschen har minskat under de senaste 10 åren. Stordrift och prispress har effektivt slagit ut mindre aktörer. (...) Men att koncentrera en viktig livsmedelsproduktion till få enorma bestånd på förhållandevis små ytor innebär stora risker. En hälsosam produktion av salmonellafria kvalitetsägg måste vila på lokal produktion i hela Sverige.”

Det som tas upp här är den kanske största framtidsfrågan för svensk lantbruk – bör gårdarna fortsätta att växa? Eller finns det en gräns för storleksrationaliseringen?

Att lägga av eller lägga mer jord under plog har hårdraget varit valet för lantbruksföretag under lång tid. Att gården behöver bli större för att klara konkurrensen har inpräntats av lantbruksnämnder, kooperativ och rådgivare. Och det har haft sina skäl.

Teknikutveckling, allt hårdare marknadskonkurrens och politiska styrmedel har allt dragit emot att gårdarna behöver bli större och effektivare. Förändringen har fört mycket gott med sig. I dag produceras förstklassiga livsmedel. Djuren har fått det bättre. Arbetsmiljön är en helt annan.

Det här gör att det inom svenskt lantbruk främst finns en erfarenhet – större brukningsenheter är av godo. Till och med när det åstadkoms hårdhänt.

Lantbrukarna som har motsatt erfarenhet hörs inte ofta – de är ju sällan verksamma längre. Lantbrukets branschorganisationer tar inte heller gärna ställning i om det finns en gräns för hur många gårdar som ska slås samman till en, då det riskerar att splittra medlemmarna.

Till slut har det blivit som om det inte finns en annan väg – antigen så köper man granngården och bygger ut, eller så blir man uppköpt och nedlagd.

Det är den här utvecklingen och klimatet som har lett fram till det som för någon generation sedan framstod som helt osannolikt – att en enda gård kan producera en femtedel av äggen i Sverige.

Tanken svindlar vid insikten att det enbart krävs fem gårdar av den storleken för att försörja landet med ägg. Och att köpa ihop de gårdarna vore en mycket attraktiv investering – småsparare och fonder skulle nog älska ett sådant bolag på börsen, om nu Konkurrensverket mot förmodan skulle tillåta det. Så utsikten kanske är att det med tiden blir två äggbolag i Sverige, ett på börsen och ett ägt av ett riskkapitalbolag.

Men är det dit vi vill?

Om inte är det dags att slå in på en annan väg. För det är annars ditåt det barkar.

Mellan 1990 och 2022 minskade antalet jordbruksföretag med 40 procent. Unga lantbrukare som vill dra i gång med kor i liten skala får inte ens leverera mjölk till Arla.

Att det har krävts duktiga och arbetsamma företagare för att bygga upp de stora mönstergårdarna vi ser i dag är det ingen tvekan om. Men om en eller två generationer lär få kunna göra den typen av framgångsresor inom svenskt lantbruk.

Att som liten producent konkurrera med jordbruksföretag som kontrollerar tvåsiffriga marknadsandelar är oerhört svårt. Att som ung få finansiering till ett sådant företag framstår som lönlöst. De befintliga gårdarna blir också färre men större – så stora att de blir svårare att generationsväxla utan att släppa in extern ägande.

Det som hägrar är en helt annan jordbrukssektor än tidigare – många lantbrukare lär ersättas av ett fåtal storproducenter kontrollerade av externa investerare.

Alternativet till den här framtidsutsikten är att genom lagstiftning och politiska styrmedel införa spärrar för hur stor en gård kan bli. Det vill säga en typ av hård statlig kontroll som märks i Norge och Schweiz. Men det har ett högt pris.

En sådan politik kräver också krafttag från riksdag och regering, vilket inte lär uppstå utan att flera av lantbrukets organisationer krävt förändring. Politiken har under årtionden distanserat sig från lantbrukets förutsättningar. Och även om det försämrade säkerhetsläget gör att vinden vänder i frågor om livsmedelsberedskap lär jordbrukspolitiken inte i närtid ta initiativ till betydande systemreformer utan tryck från lantbruksnäringen.

Är det en fråga som det bör talas om under året så är det den som har aktualiseras efter salmonellautbrottet hos den stora äggproducenten: Är ökad stordrift det eviga svaret på hur vi ska få ett lönsamt lantbruk i framtiden?