facebooktwittermail d

Staten är okänslig för bryggeriernas kris

Trots skenande kostnader för tillverkning ändrar Systembolaget priset endast två gånger per år. Däremot kan punktskatterna höjas. Det är dubbelmoral, skriver Patrik Strömer, Livsmedelsföretagen. 

Påfyllning av ölburkar på bryggeri.
Små bryggerier missgynnas av Systembolagets prispolitik. FOTO: TOMMY HOLL/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Varför ändrar sig priser på marknaden och vad händer när de inte längre tillåts göra det? Att utbud och efterfrågan hänger ihop, vet förmodligen de flesta. Men hur fungerar marknaden när priserna på vissa saker plötsligt fyrdubblas? Och hur reagerar konsumenterna på dyrare livsmedel i butiken?

Att pandemin ledde till kraftigt ökade kostnader för att producera mat och dryck, kan knappast ha undgått någon. Rysslands krig mot Ukraina har ytterligare förvärrat läget. Och när insatsvaror eller råvaror blir dyrare, så behöver producenternas ökade kostnader speglas hos konsumenterna. Alternativet är att företagen går med förlust och slutligen i konkurs.

Men är det inte bara girighet som gör att priserna ökar när det råder brist? Nej, prisökningar indikerar att utbud och efterfrågan inte är i harmoni med varandra. Och att något tar slut är värre än att priset går upp.

Nationalekonomen Thomas Sowell har på ett pedagogiskt sätt visat vad den verkliga effekten är av prisförändringar. I hans exempel handlar det om hotellägare som fördubblar priserna efter att en orkan gjort människor hemlösa. Vad som då sker är att en tvåbarnsfamilj tränger ihop sig i ett rum i stället för att boka två rum. En annan familj som annars skulle behövt bo på gatan får då plats i det andra rummet. Det är den verkliga effekten, marknadsprisets solidariska roll. Utan förändrade priser när verkligheten ändras, kommer inte konsumenterna att kunna göra upplysta val – att betala mer eller att välja något annat.

Om marknadspriserna inte höjs när kostnaderna ökar, så uppstår problem. Kanske inte direkt, men på sikt.

Vi har under våren sett hur motvillig handeln har varit med att ändra på sina rutiner som är tillkomna under ”normala” perioder utan pandemier och krig. Trögheten i att justera priserna har pressat lantbrukare och livsmedelsföretag med små marginaler, tydligast inom animalieproduktionen, men kostnadsökningar finns över hela branschen. Råvaror, förpackningar, transporter, drivmedel, el – allt har blivit dyrare.

När vi frågar våra medlemsföretag så svarar 3 av 10 att de har märkt av åtgärder – till exempel fler tillfällen till prisjusteringar – från dagligvaruhandeln. Det är långt ifrån tillräckligt men det är i alla fall bättre än Systembolaget.

Inga av våra medlemmar som säljer till Systembolaget har märkt av några åtgärder. Trots en exempellös kostnadskris håller det statliga monopolet fast vid endast två tillfällen per år då leverantörerna kan justera priset.

Detta är problematiskt inte minst för småbryggerierna, men Systembolagets totala avsaknad av flexibilitet drabbar samtliga tillverkare och importörer av alkohol. Det rimliga vore att konsumenterna får avgöra om det är värt några kronor mer för ölen, inte att ett statligt bolag leker prisregleringsaktör.

Med ena handen - monopolet för detaljhandel av alkoholdrycker – håller staten nere priserna på alkohol. Med andra handen föreslår staten samtidigt höjda punktskatter.

I stället för att släppa igenom nödvändiga och naturliga prishöjningar så vill staten öka alkoholskatten för att – som det heter – dämpa konsumtionen.  Inte heller finns det någon synkning av alkoholskattens höjning med Systembolagets prisjusteringsfönster. Jag är ingen nationalekonom, men jag dristar mig ändå till att konstatera att statens agerande i den här frågan har ett betydande utrymme för förbättring.

Det är inte så konstigt om privata företagare – som riskerar eget kapital och har sin försörjning på att producera råvaror, mat eller dryck – blir förvånade och kanske till och med beklämda över statens brist på konsekvens. Ja, Sverige har en livsmedelsstrategi, men om enskilda beslut lite för ofta motverkar målsättningen att öka svensk livsmedelsproduktion är det svårt att känna sig trygg med att strategin fungerar.

Patrik Strömer

Näringspolitisk expert Livsmedelsföretagen