”Stärkt äganderätt ska inte ge skattesmäll”
Om Skatteverket anser att ersättningarna för artskydd ska beskattas som inkomst av näringsverksamhet innebär det ett dråpslag för drabbade markägare.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Regeringen föreslår i en proposition, som överlämnades till riksdagen i slutet av 2025, flera förbättringar gällande skattesituationen för markägare som sluter naturvårdsavtal med staten eller som, frivilligt eller ofrivilligt, avstår brukande med hänsyn till naturvård.
Det handlar dels om att ett naturvårdskonto, i likhet med ett skogskonto, ska kunna öppnas för den ersättning som markägaren erhåller för ett naturvårdsavtal. Det förbättrar skattesituationen avsevärt för den som vill sköta en viss del av sin mark enligt ett naturvårdsavtal i stället för traditionellt skogsbruk.
Enligt gällande ordning ska inkomst från ett naturvårdsavtal i sin helhet tas upp under ett beskattningsår – trots att avtalet kan löpa under decennier. För en enskild näringsidkare kan omedelbar beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet av intäkterna medföra progressiv beskattning, alltså att det mesta av intäkten måste skattas bort under ett och samma år i jämförelse med om inkomsten hade fått delats upp på flera inkomstår. Det är inte en rimligt ordning som det är bra att regeringen rättar till.
Dels innebär regeringens förslag förbättrade villkoren för den som får intrångsersättning för så kallad allframtidsupplåtelse och vill avsätta ersättningen till en ersättningsfond.
Gällande regler innebär att markägaren har tre år på sig att finna lämplig ersättningsmark med en möjlighet med dispens för att förlänga tiden med ytterligare tre år. Om ingen lämplig mark har funnits inom denna tid ska medlen i fonden tas upp till beskattning. Som många har påpekat är denna tidsfrist snålt tillagen. Letar någon efter mark angränsande till den egna är tre år löjligt lite. Nu föreslår regeringen i stället att tidsfristen ska vara tio år – ett steg i rätt riktning.
Gott så men mellan det att regeringen presenterade propositionen och det att riksdagen ska ta ställning till den har en helt ny angränsande frågeställning dykt upp.
Strax efter nyår presenterat regeringen ett förslag till ersättning om skydd av arter avsevärt försvårar skogsbruk. Ersättning för nekad artskyddsdispens ska utgå med 100 procent av fastighetens värdeminskning plus en schablonersättning om 25 procent, det vill säga motsvarande ersättning som för en intrångsersättning för allframtidsupplåtelse.
Detta förslag är i sig mycket välkommet men nu infinner sig frågan hur ersättningen skattemässigt kommer att betraktas av Skatteverket. Här finns dessvärre närliggande skräckexempel på hur Skatteverket resonerar.
Skatteverket har i ställningstagandet ”Beskattning av ersättning för nekad rätt att avverka fjällnära skog” gjort bedömningen att en skogsbrukare som har fått ersättning med anledning av ett nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog inte ska anses ha avyttrat fastighet med konsekvensen att Skatteverket inte anser att ersättningen utgör en allframtidsupplåtelse och att Skatteverket därmed inte heller anser att sådan ersättning med avdragsrätt kan sättas av till en ersättningsfond.
Denna hållning från Skatteverkets sida innebär absurda skatterättsliga konsekvenser för berörda markägare då hela ersättningen ska beskattas fram som en del av näringsverksamheten under ett och samma inkomstår. Och inte nog med att beskattningen då blir avsevärt högre – den drabbade har inte heller möjlighet att reducera beloppet som ska tas upp till beskattning med vad han eller hon köpte fastigheten för. De skatterättsliga konsekvenserna får sagan om Pomperipossa i Monismanien att blekna i jämförelse.
Detta är inte hypotetiska resonemang. ”Vi har lån på fastigheten och det kan mycket väl bli så att efter ersättningen är utbetald och beskattad så är fastigheten värd mindre än vad vi har lån på”, sa skogsägaren David Magnusson till ATL efter Skatteverkets ställningstagande om beskattning av intrångsersättningen.
Det är inte otroligt att Skatteverket kommer att inta samma hållning gällande de ersättningar som staten, förhoppningsvis, nu ska börja börja bevilja då artskydd avsevärt försvårar skogsbruk.
Det vore i så fall ett dråpslag för alla de markägare som nu sätter sitt hopp till att äganderätten i skogen håller på att återupprättas. För det är inte att göra rätt för sig att staten ena stunden betalar ut 125 procent i ersättning när den stoppar skogsbruk för att i nästa stund kräva tillbaka större delen av ersättningen i skatt, ett andra övergrepp efter intrånget i deras äganderätt.
De politiker som vill stå upp för en stark äganderätt i skogen behöver redan nu deklarera att en ersättning för marknadsvärdeminskning måste beskattas lika oavsett om staten har orsakat marknadsvärdeminskningen genom ett naturreservat, ett nekat avverkningstillstånd eller på grund av en nekad artskyddsdispens.
