När det var strömavbrott förra veckan blev det mörkt och tyst. Så mörkt och tyst som det bara kan bli mitt ute på landsbygden en småregnig kväll sent i november. Ni vet … jättemörkt. Och lika tyst som när alla kor unisont slutar tugga för att lyssna på ett obefintligt ljud.
Efter några timmar framför kakelugnens värme började tankarna vandra.
Hur många kilowatt sparade vi där på Smålandskusten under de tre timmarna när vi levde det el-lösa livet? Kunde det kanske synas på elräkningen? Var det rent av en samhällsinsats ur ett miljöperspektiv att serviceteknikern dröjde?
Att de flesta konsumenter har ett tämligen slösaktigt förhållande till el är nog inte en kontroversiell synpunkt. Hur vi ska lära oss att hushålla med energin verkar däremot vara en större utmaning. Och hur ska vi i COP26-anda lyckas fasa ner (inte fasa ut) kolanvändningen i världen tillräckligt snabbt?
För några veckor sedan fick ett spöke och texten The energy shock (Energichocken) pryda framsidan av den brittiska tidskriften The Economist. Trots att alla verkar ha anat att vi var på väg mot just detta scenario verkar alla lika samstämt vara just chockade av konsekvenserna.
Indiens starka kolberoende, och brist på detsamma, har lett landet rakt in i en energikris. Kina, vars elektricitet till 70 procent kommer från kol, har ”löst” bristen genom att helt sonika – och ofta oannonserat – stänga av elen. I oktober blev hela Libanon strömlöst. Och elpriserna i Sverige behöver knappast kommenteras närmare.
Rubbningarna på energimarknaden får konsekvenser. Produktion blir stillastående. Leveranser blir försenade. Kuggar i världshandelns nav snurrar inte som vi vant oss vid. Och plötsligt blir det glesare i butikshyllorna.
Att vi är sammanflätade över planeten har inte minst pandemin, med överdriven tydlighet, klargjort för oss. Och med närhet följer sårbarhet.
Men oavsett om det är energi-, pandemi- eller någon annan kris är det tydligt att vi behöver förbereda oss bättre för att klara våra nödvändigaste behov då de globala hjulen gnisslar.
Ett område med stor förbättringspotential är maten.
I början av 1990-talet hade Sverige en självförsörjningsgrad på 75 procent. I dag är bara hälften av våra livsmedel producerade här. Grannarna i Finland äter däremot mat som till 80 procent är inhemsk. Och ja, vi kan också bättre. Enligt LRF är det fullt möjligt att nå samma siffra som Finland, 80 procent.
Resultatet blir färre och kortare transporter och därmed lägre utsläpp. Dessutom bidrar det till öppna landskap, sund djurhållning, fler arbetstillfällen och minskad sårbarhet.
En högre självförsörjningsgrad är inget annat än sunt bondförnuft om vi ska ta hand om oss själva och planeten bättre.
Och ibland kan det vara bra med ett litet strömavbrott som en påminnelse om hur allt hänger ihop.
Karolin A. Johansson
Karolin A. Johansson är lantbrukare, strategisk rådgivare och tidigare hovmarskalk och chef för H.K.H. Kronprinsessans hovstat.
