Jag gick med i Centerpartiet 1970, för att komma in på CUF-danserna i, var det Teckomatorp eller Kävlinge? Jag var pressekreterare i regeringen Fälldin 2, och riksdagsledamot 2004-2018. 2004 blev jag nästan ordförande i LRF. Jag uppskattade Centerpartiets politik med marknadsekonomi, småföretagande, hela Sverige ska leva, miljö, grundtrygghet och så vidare.
Därför lämnar jag C – efter 50 år
Staffan Danielsson berättar i en debattartikel varför hannu väljer att lämna Centerpartiet.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Jag har alltid drivit på stenhårt för ett livskraftigt svensk jordbruk med rättvisa förutsättningar, där ekomat är en viktig nisch men där S/MP satt upp orimliga 60- och 30-procentsmål och riktar alltför höga stöd till KRAV-märket och ekoforskning. Lantbruksfrågorna spelar i dag en betydligt mindre roll än tidigare för valet av parti.
Min övertygelse har länge varit att Sverige måste anpassa sin migrationspolitik i EU-riktning, jag skälldes därför av många som främlingsfientlig. Det är det minsta jag är – jag är en varm humanist. I dag uttrycker sig Annie Lööf som jag för 7-8 år sedan, kanske till och med starkare.
Min mening var och är att C borde stödja en alliansregering, även om visst SD-stöd behövs. (Både V och SD har mörka rötter men får bara igenom enstaka sakfrågor som stödpartier).
Centerpartiet har framgångsrikt de senaste åren ömsat en del skinn, tappat en del väljarna men vunnit enorma framgångar, faktiskt, i storstäder bland främst yngre och kvinnor. De var tidigare ofta M eller FP eller MP, och kan om en del år som ombytliga väljare vara fortsatt C eller något annat.
De senaste åren har den ultimativa kampen mot SD blivit dagens kärnkraftsfråga för Centerpartiet och därför valde man 2018 till slut att oväntat göra upp med gamla huvudmotståndaren S (och MP) och ingå januariavtalet, en 180-graderssväng som motiverades med stora sakframgångar. Men som också gav en fortsatt S/MP-regering, vilket enligt min mening inte är vad Sverige behöver.
Partiledare Annie Lööf har just deklarerat att C väljer Löfven, om Kristersson har minsta stöd från SD, och att man inte vill ha vänsterpartiets stöd men nog kan leva med det om det är ett måste.
Centerpartiet räknas nu allt oftare in som en del i det rödgröna blocket, vilket jag ser som djupt problematiskt.
Jag är väldigt glad över mina många år i Centerpartiet, och över all kamratskap med så många engagerade och på allt sätt hedervärda, hårt arbetande och engagerade medlemmar och förtroendevalda.
Det är trist att mitt parti och jag på senare tid har utvecklats i olika riktning i några viktiga frågor, men så är det. Och så kan det vara och bliva här i livet.
Jag känner ingen bitterhet, jag är tacksam för allt jag kämpat för och fått uppleva och genomdriva i och tack vare Centerpartiet.
Just nu är vi, jag och mitt parti, vid ett vägskäl där våra vägar tyvärr måste skiljas. Det är säkert bäst för oss båda, tycker vi nog båda. Jag hoppas få behålla goda relationer med mina centervänner, de allra flesta om de så vill.
Att jag utan dramatik lämnar Centerpartiet kunde jag ha gjort i tysthet. Det är dock inte min stil och jag tycker att jag ärligt vill säga vad jag just har sagt, eftersom jag varit med så länge och är alltjämt aktiv i samhällsdebatten. Det är omskakande att lämna ett parti efter 50 år, tro inget annat.
Jag ska fundera över sommaren på om åldern har tagit ut sin rätt, eller om min politiska glöd alltjämt är så stark att den behöver uttryckas i ett sammanhang. Vi får se.
Staffan Danielsson
Agronom och samhällsmedborgare