facebooktwittermail d

”Stadsodling är inte lösningen”

Det är dags att lantbrukarens arbete respekteras, skriver Magdalena Hermelin.

Magdalena Hermelin på knä på åker.
De som översätter stadsodlingar till en sanning för matproduktion måste dessutom förstå komplexiteten för odling i större skala, skriver Magdalena Hermelin. FOTO: ANDERS KRISTENSSON

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Jag fylls av hopplöshet. Har människor helt tappat förmågan att förstå sig på matproduktion?

Enligt ett stort uppslag i Svenska Dagbladets näringslivsdel kan stadsodlingar föda befolkningen i framtiden. I tidningen kan vi läsa om en kvinna som sedan ett år (!) har odlat grönsaker och blommor på ett övergivet fält utanför London. Hon och fler med henne anser att odling av livsmedel i städerna skulle lösa de problem vi ser i dag kopplat till rusande matpriser, livsmedelsförsörjning och hållbarhet.

Jag blir matt. Var ska vi börja? Kanske hos journalisten och SvD, som gör ett uppslag om det här.

Men låt oss ändå ta det positiva först.

Att människor i allmänhet och stadsmänniskor i synnerhet får upp intresset för matens ursprung är fantastiskt. Respekten för produkten och maten ökar när man förstår jobbet som ligger bakom en tomat, sallad eller gurka.

Att kunna följa och besöka odlingar och växthus i staden gör kunskapen om matproduktion mer tillgänglig och till viss del kanske mer begriplig. Förståelsen för kretslopp, hur allt hänger ihop, samspelet mellan djur, människor och natur blir tydligare. Det är viktigt i en tid när allt fler får en allt större distans till naturen.

Den här typen av odlingar kan vara bra som kunskapscenter, trevliga utflyktsdestinationer och sköna platser för öga och själ att besöka. Som körsbäret på toppen är det alltid gott att få äta närproducerat.

Men att därifrån tro att maten ska bli mer hållbar, billigare och lösa en matkris – glappet är enormt och illavarslande. Här har man helt missat den oglamorösa bulken som är fundamentet för allas vår överlevnad. Det saknas en förståelse för vilka enorma volymer mat som krävs för att föda en befolkning.

De som översätter stadsodlingar till en sanning för matproduktion måste dessutom förstå komplexiteten för odling i större skala. Erfarenheter från småskalig odling som översätts på systemnivå blir katastrofala. Vi måste ta hänsyn till växtföljd, sjukdomar, effektivitet i produktionen och sålunda priset, lagring och matsvinn, att arbeta hållbart och energisnålt.

Stadsodling i parker eller garage kan heller aldrig bli mer kostnadseffektiv än storskalig. Om vi pratar om matsvinn och lagring har vi fler aspekter att ta hänsyn till så som kylrum, olika klimat för olika grödor.

En ytterligare sida är miljö- och hållbarhetsaspekten – energiåtgången för att odla basilika och sallad i garage finns definitivt. Likaså har den utrustning som behöver installeras för odlingen också ett betydande klimatavtryck.

Sist men inte minst kommer tidsaspekten. En familj behöver cirka 500 kvm för att odla sin egen mat, det tar cirka 10 timmar i veckan att ta hand om en sådan yta. På 500 kvm kan man förutsätta att kosten blir relativt ensidig med våra förutsättningar i Sverige, det är vegetarisk som gäller och utan direkta kryddor.

Men om människor tror att det som lantbrukare sysslat med och utvecklat i generationer nu kan göras effektivare och mer miljövänligt i städerna är det framförallt ett underbetyg av stora mått för svenskt lantbruksnärings kommunikativa förmåga. Ytterst saknas en respekt för lantbrukarens arbete – att producera mat så att alla andra kan göra det som de vill och är bra på och som utvecklar samhället.

För att vara självkritiska bör vi konstatera att jordbruksbranschen inte har – och aldrig har haft – någon bra talesperson som syns frekvent i media. Halvsanningar och rena lögner får förbli oemotsagda, från media och från allmänheten samt småodlare.

LRF och dess ordförande gör ett bra jobb, det är inte vad jag är ute efter. Men det finns inte idag någon eller några som bjuds in att svara på frågor i Morgonsoffan eller är med i matprogram, på Instagram eller återkommande i tidningarnas debattartiklar. Det behövs fler personer som talar mat och matproduktion utan att det är odlat i den egna trädgården.

Bra folk som skulle passa utmärkt som ambassadörer för svenskt lantbruk finns det också gott om. Peter Borring, Emilia Astrenius Widerström och Annika Bergman skulle vara lysande representanter, för att nämna några.

Precis som jag respekterar läkare, ingenjörer och webbutvecklare för sina kunskaper är det dags att lantbrukarens arbete respekteras. Att samhället i stort ska lita på att vi kan det vi gör och att vi gör det på bästa sätt givet förutsättningarna.

Att fortsätta odla på övergivna ytor i staden är bra. Men det kan aldrig ersätta människans mångtusenåriga odlande på landet i landet.

Magdalena Hermelin

Magdalena Hermelin är numera bosatt utanför Skänninge i Östergötland. Hon driver Hermelins Grönsaker AB och har en bakgrund inom marknadsföring och projektledning men bytte bana för tio år sedan till jordbruksbranschen.