Edvard Hollertz

Det hände något i valet förra året. Stad och land gled isär. Landsbygdernas väljare drog mer åt höger. Storstädernas röster gick mer åt vänster. Statsvetarna beskrev det som något helt nytt i ett svenskt val.I mindre kommuner gjorde även lokala missnöjespartier överlag bäst ifrån sig. Det vill säga partier som enbart finns representerade på kommunal nivå. Ofta beskrivs dessa ”övriga partier” som antietablissemangspartier eller missnöjespartier.Visserligen har det länge funnits skillnader i demografi och åsikter mellan stadsbor och landsbygdsbor. Men skillnaderna har förblivit stabila över tid.Forskare vid det ansedda SOM-institutet vid Göteborgs universitet slog så sent som 2020 fast i två publikationer att det inte fanns skäl att tala om att stad-landpolariseringen tilltar i Sverige så som den gör i en del andra västländer. I Storbritannien, Frankrike och USA har det märkts växande motsättningar mellan boende i städer och boende på landsbygden. Nu verkar samma utveckling ske i Sverige.Vad har hänt?

sdlmmdqQtQTX60-nh.jpg

En skrift som bör kunna ge besked är Centerpartiets eftervalsanalys. För partiet som fram till 1957 bar namnet Bondeförbundet blev valets stora förlorare. Särskilt tydlig var tillbakagången i kategorin landsbygdskommuner där partiet inte gick fram i en enda. Den 20 februari i år presenterades eftervalsanalysen. I den står det att sydöstra Sverige, liksom klassiska centerbygder i väst och norr, numera helt saknar centerpartistiska riksdagsledamöter:&nbsp;”Det var här Centerpartiet bildades och först växte sig starkt. I dessa och många andra valkretsar är de procentuella förlusterna stora bland landsbygdsboende, i områden där Centerpartiet utgjort en naturlig del av samhälls-gemenskapen i byn och bygden.” Det är något historiskt som har inträffat i många mindre kommuner. Men kanske inte bara för Centerpartiet. Kanske finns en mer strukturell förklaring som Centerpartiets nederlag är en del av.I eftervalsanalysen noteras det att Centerpartiet har gjort större förluster i kommuner där partiet under den förra mandatperioden haft posten som kommunstyrelsens ordförande, KSO. I kommuner där partiet varit en del &nbsp;av styret men inte axlat ledarrollen har det gått bättre. Det står:&nbsp;”Vid jämförelse med Socialdemokraterna och Moderaterna framgår att deras resultat också påverkats negativt, ungefär lika mycket som Centerpartiet, av att ha posten som KSO. Huruvida detta händer varje val eller om väljarna detta val hade särskilda skäl att söka syndabockar är svårt att svara på. Det stämmer emellertid väl med bilden att många väljare såg negativt på utvecklingen och röstade för förändring.”

HÄR SNUDDAR ANALYSEN vid en central fråga. Varför är väljare på särskilt landsbygderna missnöjda med partierna som har styrt – oavsett om det handlar om Centerpartiet, Moderaterna eller Socialdemokraterna? Är det som det dryftas i eftervalsanalysen – att väljarna i de mindre kommuntyperna hade särskilda skäl att söka syndabockar för något under förra mandatperioden?Samtidigt finns en enklare slutsats att dra – att Sverigedemokraterna gjorde ett framgångsrikt val och att berättelsen inte är större än så.&nbsp;Det finns dock en del som pekar på ett större mönster. Att många lokala partier gick relativt starkt i mindre kommuner kan tala för att väljarna i den här typen av kommuner ville ha något annat än vad de fått under föregående mandatperiod, oavsett vilka som styrde. Med det perspektivet var det även som upplagt för Sverigedemokraterna som på de allra flesta håll under förra mandatperioden lämnades utanför inflytande.VAD VAR DET då som hände? Den frågan besvarar inte Centerpartiet i sin eftervalsanalys. Men det finns en som tror sig ha ett svar. Det är Jan Jörnmark, författare och docent i ekonomisk historia.

Jan JoÌrnmark_beskuren.jpg

Jag träffar Jan Jörnmark på ett kafé i Linköping strax innan han på bokhandeln ska hålla ett föredrag om sin senaste bok ”Övergivna platser finalen” (Timbro förlag). En bok som i ord och bild skildrar Sveriges förändring under det senaste halvseklet. Det är också en historisk bakgrund som krävs för att förstå varför stad och land glider isär. Man behöver se utvecklingen av landsbygdens tätorter framför sig – hur samhällen under hundratals år växte fram runt kvarnar, smedjor och marknadsplatser för att under rekordåren ofta expandera och omdanas till det vi ser i dag.Jag frågar vad det var som hände.Det är otroligt intressant, säger Jan Jörnmark:– Det som förenar de 150–200 kommuner där Sverigedemokraterna gått riktigt starkt är att de utgör hjärtat i det traditionella industri-, skogs- och jordbrukssverige. Områden som under ett halvsekel har befunnit sig i en nedåtgående trend. Först rationaliserades jord- och skogsbruket stenhårt, sedan industrin. Det minskade behovet av arbetskraft, vilket resulterade i att mängder av lägenheter blev stående tomma i de flesta av landets kommuner. Trots att befolkningen i glesbygden vek nedåt redan under 1970-talet fortsatte bostadsproduktionen att vara hög.&nbsp;

Han fortsätter:– De många tomma bostäderna skapade en känsla av att vi har gott om plats i Sverige. Det ledde till att glesbygdskommuner sedan 1990-talet har tagit emot våg efter våg av flyktingar. Kortsiktigt har det i orterna setts som en påfyllning av kommunkassan när nedgångna allmän-nyttor har hyrts ut till Migrationsverket och olika etableringsstöd fått klara upp kommunala budgetbekymmer. Under flyktingkrisen 2015–2016 nådde den här strategin vägs ände. Ohållbara ekonomiska och sociala problem hade då uppstått. Exempelvis visade det sig mycket svårt att integrera upp till en tredjedel icke-svenskspråkiga barn i klasserna på de här orterna. Andelen godkända elever efter årskurs nio föll stadigt i glesbygdskommunerna under 2010-talet.– Våren 2016 blev det uppenbart för politiker av alla färger att sammanblandningen av tomma bostäder och migrationspolitik hade skapat en ohållbar situation i glesbygdskommuner. Därför togs det ett riksdagsbeslut på att fördela flyktingar mellan alla landets kommuner med hjälp av en tvååring bostadsgaranti. Vad hände då när denna bostadsgaranti gick ut efter två år? Jo, då flyttade storstadskommunerna återigen sina socialt mest utsatta och kostsamma medborgare till tomma lägenheter i glesbygd.&nbsp;– Den så kallade sociala dumpningen tog fart och då var vi tillbaka till samma situation som två år tidigare. Men med en stor skillnad. Den här gången får inte glesbygdskommunerna några statliga pengar. Jag har fått exempel från värmländska Hällefors vad det innebär när en sådan kommun får en socialt utsatt familj från säg Nacka eller Solna. Det kan bli kostnads-fördyringar på 4–5 miljoner kronor direkt, säger Jan Jörnmark.

sdltkoBixFoMA0-nh.jpg

Hur kommer det sig att det här problemet inte debatteras mer i rikspolitiken?– Det var först sommaren 2022, när jag träffade ett par kommunalråd i Värmland, som jag själv insåg vidden av problemet. Så jag måste vara självkritisk. Attityden hos lokalpolitikerna var helt ny. Det var en känsla av att man var tvungen att agera.Sin vana trogen utvecklar Jan Jörnmark &nbsp;svaret. Han drar ut de långa linjerna.– Jag hade länge uppfattat att det var en ganska enkel sak som hände i början av 1990-talet då urbaniseringen drog iväg och glesbygden tappade. Jag såg alldeles för endimensionellt på det. Sverige har de senaste 30 åren blivit ett annat land. Vi har gått från att ha varit ett väldigt homogent land fram till 1985–1990. Median-inkomsten var likartad över landet, likaså utbildningsnivån, hur det såg ut i skolorna och sysselsättningsnivån.– Till och med husen var liknande i hela landet. Skillnaderna i medianinkomst och utbildningsnivå började dock eskalera på 1980-talet mellan större städer och glesbygdskommuner. Men efter 1990-talet blir det en avgrundsskillnad. Vi får tre olika ekologier i Sverige. En har du i förorterna. En typ i det medelurbana Sverige. En tredje typ finns i glesbygden. Dessa ekologier skiljer sig så mycket åt. Och när man gör opinionsundersökningar blir det fel, för man uppfattar inte hur olika de är. Det är som olika länder. Och det var detta som missades inför valet förra året.

SITUATIONEN LÅTER MÖRK. Men Jan Jörnmark är ändå lite hoppfull.– Sverige bör ta efter Tyskland. Inom ramarna för stadsutvecklingsprojektet Stadt-umbau Ost genomförde tyskarna en planerad krympning av många tätorter. Tyskarna rev alla de tomma och oattraktiva lägenheterna och sedan fanns en plan för hur attraktiva tätortsmiljöer skulle skapas. Förutsättningarna finns dessutom för att svenska tätorter i mindre kommuner ska vara attraktiva. På många orter finns välbetalda jobb i industrin kvar, även om bruken anställer långt färre än förr. Ofta pendlar många in till dessa jobb från en närbelägen större stad eftersom tätorterna upplevs som oattraktiva och skolorna inte anses vara bra.Varför har inte Sverige tagit efter Tyskland?– Vi hade chansen redan för 20 år sedan. Det gjordes flera utredningar som beskrev det strukturella överskottet på lägenheter. Man prognostiserade hur många bostäder som skulle behöva tas bort fram till 2010. Men det genomfördes inte. I stället blev det direkta förhandlingar med Migrationsverket om lägenheter, vilket gör att det starkaste inflödet av migranter går till svenska glesbygder som har de allra sämsta förutsättningarna att klara det.

sdliLjvQmYh6BQ-nh.jpg

Jan Jörnmark är tydlig med vad han vill ska ske:– Det överdimensionerade bostadsbeståndet behöver rivas och det bör återskapas attraktiva kärnor i orterna i gles- och bruksbygden. Det kan handla om att ersätta höga lägenhetshus med småhusbebyggelse. Att ersätta miljonprogramshus med trädgårdsstäder. Det kommer att krävas mycket statligt stöd för det men alternativet är sämre.

KAN DÅ SVENSK politik komma att ta efter Tyskland och inleda storskaliga omdaningar av de mindre kommunernas tätorter? Det hörs inga sådana förslag i dag men det finns idéer i en del partier som krokar i det Jan Jörnmark talar om.Sverigedemokraterna lanserade i valrörelsen 2022 planer på ett typgodkänt småhus i ”traditionell svensk stil”. Partiet vill se fler småhus i vackra omgivningar över hela landet. Moderaternas oppositionsborgarråd i Stockholm, Christofer Fjellner, lanserade för ett par veckor sedan idén att riva Stockholmsmässan i Älvsjö och ersätta den med en villastad. Det är ungefär vad Jan Jörnmark föreslår, fast Christofer Fjellner vill se det i huvudstaden.

I synnerhet Kristdemokraterna slår ofta ett slag för att det ska byggas fler småhus. När Ebba Busch senast talade i Almedalen var den röda tråden att fler ska kunna uppnå drömmen om villa, Volvo och vovve. Och för två år sedan skrev Ebba Busch i SvD:”Vid förra sekelskiftet skapades egnahemsrörelsen för att främja byggandet av nya trädgårdsstäder och småhus åt vanligt folk. Vi lovar nu som företrädare för Kristdemokraterna på kommunal, regional och nationell nivå att bidra till skapandet av en ny egnahemsrörelse.Vad är då en trädgårdsstad, detta begrepp som ständigt återkommer? Det är ett samhälle med blandad, småskalig bebyggelse. I den finns småhus, radhus och lägre flerfamiljshus, ofta med tillhörande nyttoträdgårdar. Trädgårdsstäderna har dessutom en betydligt högre befolkningstäthet än det typiska villaområdet. Väldigt förenklat kan vi se framför oss en pittoresk småstad i England, där rörelsen en gång i tiden startade.

KD arbetar också hårt på sin landsbygds-profil och fick efter valet ansvaret för det nybildade landsbygds- och infrastrukturdepartementet. I det ryms även bostadsfrågorna. Här finns ett embryo till precis den politik som Jan Jörnmark efterfrågar – en trädgårdsstadssatsning riktad mot landsbygdssveriges tätorter. En sådan politik skulle spänna över alla frågorna på KD:s landsbygdsdepartement. Satsningar på egnahem brukar dessutom ses som klassiskt borgerlig politik samtidigt som politiska initiativ för byggandet av fler hyreshus har mer av en vänsterprägel.&nbsp; &nbsp;

<blockquote>Idén om trädgårdsstaden växte fram i Storbritannien under 1800-talets sista årtionde som ett alternativ till de täta och trånga raderna med radhus som växt fram i stadskärnorna i takt med industrialismen.</blockquote>

Något annat viktigt är att det på landsbygdsdepartementet finns en politiskt sakkunnig som heter Simon Westberg. Utöver en bakgrund som talskrivare och sekreterare åt Ebba Busch har han skrivit boken ”I morgon trädgårdsstäder – Den kompakta stadens misslyckande och vägen framåt” (2019). Det är en liten skrift med grönt omslag som skildrar hur trädgårdsstaden kan stå som modell för ett århundrade av god stadsplanering.För utgivningen av Simon Westbergs bok svarade en trädgårdsförening i en Stockholmsförort och texterna utgår i mångt och mycket från situationen runt huvudstaden. Och det är kanske utanför storstäderna som den största möjligheten att förverkliga idéerna om trädgårdsstäder finns nu.I förra årets val var landsbygdernas väljare tydliga: förändring efterlyses. Kanske finns framtiden i att riva de tomma lägenheterna och skapa attraktiva tätorter i hela landet. Oavsett så behöver något ske för att stad och land inte ska fortsätta att glida isär.Fotnot: Detta är en ledartext, det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga.

sdl2xa3K0R_Z_c-nh.jpg

Landsbygdernas väljare röstade för förändring i förra valet.&nbsp; Det växande missnöjet kan ha sin grund i tätorter utformade för en helt annan tid. Nu höjs röster för att Sverige bör ta efter Tyskland och börja riva. ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz gör en djupdykning i svensk landsbygdspolitik.

ATL:s Edvard Hollertz gräver i svensk landsbygdspolitik.

Stad och land gled isär i valet

Politik

ATL:s Edvard Hollertz analyserar svensk landsbygdspolitik tillsammans med författaren och forskaren Jan Jörnmark.