Förändringens vindar blåser genom Lantbrukarnas riksförbund med anledning av det nya remissförslaget som innebär att kommungrupp blir nya lägsta nivå i organisationen. Och för all del, förändring är sannerligen inte alltid negativ, men jag tycker att det finns anledning att utforska konsekvensanalysen som i detta fall helt verkar ha uteblivit.
Jag är privilegierad nog att ha fått förtroende som styrelseledamot på flera nivåer i LRF, en spännvidd som sträcker sig från riks till lokalavdelning, och det ger en perspektiv nog att inse styrkan i en organisation som låter det lokala engagemanget utgöra grunden. Om inte en organisation som LRF kan stå emot centraliseringstrenden och stå upp för lokal samverkan vem ska då göra det?
Tidigare undersökningar som LRF genomfört talar sitt tydliga språk – medelåldern i lokalavdelningarna är hög och 15 procent räknas som inaktiva varav 22 procent haltande. Jag vet inte vem som blir förvånad över den statistiken.
Att lokalavdelningen skulle vara synonymt med effektivitet är för mig främmande, men vem har sagt att effektivitetsnivån är ett mått för huruvida man ska klara sig kvar eller inte?
Lokalavdelningen finns inte till för att vara effektiv, jag skulle snarare säga att den ofrivilligt symboliserar allt annat som haltar på landsbygden – och det gör den inte mindre viktig.
Jag är själv ordförande i Norra Kinda och förväntar mig väl inte utmärkelsen årets lokalavdelning inom någon snar framtid. Däremot känner jag att vi uppfyller vårt syfte – att föra samman näringsverksamma i trakten och bidra till känslan av tillhörighet, märk väl, en tillhörighet till det lokala i första hand och LRF som organisation i andra.
För det finns många faror och utan att medge att resultatet av en förändrad föreningsstruktur automatiskt kommer få negativa konsekvenser vill jag mena att detta förslag saknar många viktiga problemformuleringar. De viktigaste av alla – hur ser man till att garantera medlemmens röst efter en eventuell omstrukturering?
Vilka åtgärder vidtar man för att fånga upp det lokala perspektivet och engagemanget när många medlemmar endast har förtroende för de närmaste och aldrig hört begreppet ”framtidens folkrörelse”?
Jag råder LRF att vända retoriken: är det för krångligt? Förenkla!
Är vi missnöjda med den demografiska representationen? Hitta resurser för att locka en mer diversifierad målgrupp. Våga vara organisationen som går åt andra hållet, vägrar vika sig för centraliseringstrenden och satsar på det lägsta skiktet.
Gör om, gör rätt och kanske kan målet om ökad näringspolitisk genomslagskraft ändå uppnås – då genom att företräda en organisation av förtroendevalda med båda fötterna på gårdsplan.
