Edvard Hollertz

Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har en särställning. Som enda lärosäte i landet är det inte underordnat Utbildningsdepartementet, utan sorterar under Näringsdepartementet.

Orsaken till det lär vara enkel. Staten har ett särskilt behov av att värna livsmedelsproduktionen och en levande landsbygd. Regeringens regleringsbrev för SLU betonar också det här. Lärosätet finns för att de gröna näringarna ska vara livskraftiga.

Argumenten för att jord- och skogsbruket har ett eget kunskapscentrum är goda.

Inom forskningen och politiken talas det ibland om ”landsbygdens särskildhet”. Det är ett erkännande av att villkoren inom lantbruket och utanför storstäderna är annorlunda än i samhällets mittfåra.

Konstigt nog verkar inte SLU vilja trycka på sin särskildhet. En rapport om framtiden, inom det så kallade programportföljutvecklingsprojektet, är nu ute på remiss. I den har man tagit fram förslag på hur SLU kan öka söktrycket och fördubbla studentantalet.

Att inte stå still är bra, särskilt för en organisation som ska ha spetskunskap inom hållbarhet och den konkurrensutsatta livsmedelsproduktionen. Men det verkar finnas en risk att SLU i sin iver till förnyelse förlorar den nisch som skiljer ut universitetet från landets alla andra lärosäten.

I rapporten beskrivs den historiska sektorskopplingen till lantbrukets primärproduktion närmast som ett sänke i kommunikationen. ”Det är avgörande att inte för­mins­ka studenternas arbetsmarknad till en sektor som endast en liten grupp är intresserad av.”

I rapporten vädras åter idén om ett namnbyte. Det konstateras att SLU förknippas med jordbruk och ”att byta från Sveriges lantbruksuniversitet till ett varumärke som inte på samma vis begränsar blivande studenters intryck, är den största enskilda förändring som kan göras för att öka söktryck och antal studenter vid SLU”.

Det här är en märklig hållning av ett lantbruksuniversitet. Det bör räcka att SLU tilltalar en begränsad skara, förutsatt att det är personer som vill verka i den livsmedelsproducerande sektorn.

SLU:s planer på breddning är något som Näringsdepartementet och ytterst landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) bör granska. Om SLU anser att lantbrukskopplingen är ett ok rimmar det illa med det generella målet i regeringens regleringsbrev.

Om SLU framöver skulle minska kopplingen till lantbrukssektorn bör dess särställning ses över. Andra lärosäten har visat ett intresse för att satsa på forskning kring jord- och skogsbruk, däribland Linköpings universitet som är värd för initiativet Agtech 2030.

Kanske beror SLU:s rekryteringsproblem inte på att det är ett lantbruksuniversitet, utan på att det framstår som ett ovilligt sådant.

Lantbruksuniversitetet riskerar att tappa sin unika position, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.

Lantbruksuniversitetet riskerar att tappa sin unika position, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.