”Slarva inte bort värdet av lagrat kol”

Jordbruket går in i 2022 med mycket ovissa produktionskalkyler. De höga kostnaderna för insatsmedel som gödsel, bränsle och elektricitet sänker täckningsbidraget och gör det svårt att planera för odlingsåret. 

Till detta kommer yttre omständigheter som orsakar skador för miljardbelopp. Dit hör skogsbrukets granbarkborrar, dit hör skadorna från vildsvin, klövvilt och varg på jordbruk och djurhållning. Beträffande de (o)djur som drabbar jordbruket är det till en del politisk slapphet som har fått skadebeloppen att växa ohämmat. 

I ljuset av allt detta är det frestande att söka efter nya intäkter. Bland skogsägarna ökar intresset för att låta skog stå kvar som kolsänka under en period och då få betalt för det. Flera företag har konstruerat affärsmodeller som ska mäkla samman företag som vill klimatkompensera och intresserade skogsägare.

Märkligt nog är det ganska svårt att få företag att nappa på svensk skog som kolsänka och invändningarna är många. Det verkar mer attraktivt att betala för skogsplantering på andra kontinenter. 

Det borde vara mer lockande att lösa sin klimatkompensation på nära håll där man kan kontrollera att allt går rätt till. Men det kan också vändas till sin fördel att inte behöva ha så bra koll på att den afrikanska skogen står kvar och inte har blivit avverkad eller brunnit ned. 

Därför är det intressant med de affärsmodeller som växer fram där svenska skogsägare kan vinna på att företag vill betala för kolinlagring. Denna marknad borde ha framtiden för sig, inte minst för transparensens skull. Även i Sverige kan skog drabbas av skadegörare eller brinna ned men då kan det redovisas på ett ärligt sätt. 

Även inom jordbruket arbetar företag med att etablera en marknad för inlagrad kol. Även i politiken rör det på sig. EU-kommissionen arbetar på ett system för handel med kolinlagring, liknande det som nu finns för utsläppsrätter. Det skulle ge kolsamlande verksamheter en marknadsplats. Det är intressant men ligger långt bort, 2028 är det tänkt att vara klart. Med tanke på hur EU fungerar kan det lika gärna ta tio år till. 

En av faktorerna som gör att det väntas ta lång tid är bristen på kunskap hur kolinlagringen fungerar under olika förhållanden, och för att kolinlagring i jordbruket ska bli intressant på allvar bör det finnas en stabil grund av kunskap att stå på, så att alla inblandade vet vad som gäller. Dit är det en bit kvar. 

I väntan på det uppmanar kommissionen medlemsländerna att stötta insatser för kolinlagringen med den vanliga nationella politiken. Så sker nu också genom så kallade ecoschemes så som det är föreslaget i den nya perioden av Cap. 

Men det är inte några nya friska pengar. Det är en del av gårdsstödet som är behäftat med villkor som ska uppfyllas. Den som till exempel odlar mellangrödor eller vårbearbetar kan få ersättning. Men jämfört med föregående cap-period är det ändå en försämring. Och visst hade det varit passande att ge en sådan ersättning även till vallen. Det är där den viktigaste kolinlagringen sker. 

Klimatpolitiken kommer att ge en del möjligheter men den kommer också att ställa krav. Låt oss anta att den fodertillsats som i försök på ett lovande sätt har sänkt metanutsläppen från mjölkkornas våmmar blir en kommersiell produkt. 

Kommer det då att ställas krav på att den ska användas, från mejerierna eller från staten? Kommer det att utgå någon ersättning för denna klimatinsats eller förväntas man ta ut det på marknaden i form av mervärde? Med tanke på hur svårt mjölkbranschen har att ta bra betalt för extra insatser kan man i så fall befara det värsta.

Risken är uppenbar att den lovande nya intäktskällan kolinlagring och andra klimatpositiva insatser blir ytterligare en börda att bära för att förbättra och upprätthålla ett gott rykte inför konsumenterna och samhället i övrigt. Det blir väldigt viktigt att förklara att det är en betydelsefull tjänst som är värd att betala för, endera på marknaden eller genom politiken.