”Slå två flugor i en smäll med beredskapslagren”

Staten ska bygga upp beredskapslager av spannmål för att stärka totalförsvaret. Så snart som möjligt ska Jordbruksverket dra i gång inköpen, enligt landsbygdsminister Peter Kullgren (KD).

Att satsa på spannmål är smart. Det är lätt att lagra. Vi kan leva på bröd och gröt. Drygt nio av tio klarar sig upp till tre månader enbart på spannmål utan att få brist på näringsämnen. Dessutom odlar vi mycket spannmål i Sverige.

Mycket talar dock för att vi behöver säkra mat till långt fler än den egna befolkningen vid höjd beredskap. Ska vi utgå från det kanske mest återkommande krisscenariot behöver vi ta höjd för en väpnad konflikt på andra sidan Östersjön. I en sådan situation förväntas Sverige bli ett viktigt basområde för Nato. Då lär Natotrupper transporteras genom Sverige från väst. Samtidigt kommer flyktingar från öst.  Alla behöver mat.

Det här gör att den beredskapslagring som regeringen nu har beslutat om bara lär vara början på en långt större uppgift. Ambitionen bör självklart inte vara att allt vi normalt äter ska finnas i statliga lager. Däremot behövs det mest nödvändiga, som en buffert för att klara av störningar i logistik och produktion.

En satsning på spannmålslager är välkommen av fler skäl än att stärka svensk beredskap. Växtodlaren Peter Borring påpekar i ATL att de flesta centrala spannmålsanläggningar i Sverige är gamla. Visst, de har blivit uppfräschade under årens gång men infrastrukturen är i grunden 50–60 år gammal.  Sedan dess har hektarskördarna stadigt ökat och produktionen alltmer koncentrerats till vissa bygder. Det är därför inte konstigt att mottagningskapaciteten på många anläggningar blir ansträngd under skörd – till mångas irritation.

När skapandet av beredskapslager sammanfaller med det allmänna behovet av nya anläggningar för tork och lager innebär det att den väg staten tar även kan komma att sätta ramarna för växtodlingen på lång sikt.  Det här leder fram till ett vägval, i takt med att den statliga lagerhållningen lär expandera under det kommande årtiondet.

Väljer staten främst en modell där lagringen sker på gårdar kan det stärka många lantbruks möjligheter att investera i en egen tork, särskilt om de statliga kontrakten för lagring är på 10–20 år. En årlig ersättning för lagring av spannmål gör att det går att gå till banken med en bättre kalkyl än i dag.

Om modellen däremot blir att satsa på uppbyggnad av medelstora, kanske kooperativt drivna, anläggningar riskerar det att leda till att nybyggena främst hamnar där det finns många gårdar med växtodling. Alltså på slätterna. Det kommer att stärka slätternas konkurrenskraft än mer, på bekostnad av lantbruk som verkar i det brutna landskapet. Samma negativa effekt kan fås av en satsning på ett fåtal centrala anläggningar.

Den ambition som bör prägla svensk beredskapslagring är att gynna lantbruk i hela landet för att säkra mat i hela landet. Regering och myndigheter har chansen att slå två flugor i en smäll. Gör det!