d
LedareUppdaterad: 17 februariKommentera

”Skogsstyrelsen ställer fel fråga om makten i skogen”

Vi har en ordning i skogen som lider av ett stort demokratiskt underskott – men det missar Skogsstyrelsens maktutredning helt.

FOTO: THOMAS KARLSSON

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Skogsstyrelsens tjänstemän verkar vantrivas med den plats demokratin har tilldelat dem. I en ny rapport från myndigheten förundrar sig rapportförfattarna över skogspolitikens ”institutionella inlåsning”, alltså ”varför 1993 års skogspolitiska reform i stort sett legat fast, trots genomgripande förändringar i omvärlden.”

Att det kan bero på att 1993 års skogspolitik varit en succé verkar inte ha föresvävat rapportförfattarna. Inte heller att den finns kvar för att den har ett stort parlamentariskt stöd. Och 30 år, vad är det i skogen? Processerna i skogen är långsamma, oavsett om det gäller produktion av virke eller att skapa höga naturvärden. 30 år är mindre än en tredjedel av den genomsnittliga omloppstiden i den brukade skogen.

Men sådant bekymrar inte rapportförfattarna. Nej, i stället måste det handla om en konspiration där legitima intressenter – fackföreningar, folkrörelser, arbetsgivare och partier – utmålas som ett ”skogsindustriellt komplex” som skapar en ”institutionella inlåsning”. Särskilt verkar det vara ett problem att Centerpartiet och Socialdemokraterna gaddat ihop sig.

Nu ligger det nära till hands att ställa frågan vilken skogspolitik som Skogsstyrelsen anser ska föras i stället för den som demokratin har vaskat fram. Men vi struntar i den diskussionen och beger oss i stället in på maktutredningens riktiga blunder.

I västa Medelpad äger Gunnar Johansson och hans systrar en skogsfastighet. När det i fjol var dags för röjning och gallring damp ett överraskande brev ner i brevlådan. Brevet kom från Mark- och miljödomstolen och innehöll ett interimistiskt förbud mot röjning och gallring. Förbudet hade kommit till stånd efter att föreningen Jordens vänner – med blott 3 000 medlemmar – hade agerat. Detta trots att gallring eller röjning är varken anmälnings-, tillstånds- eller samrådspliktiga åtgärder.

Gunnar Johansson och hans systrar överklagade förbudet till Mark- och miljööverdomstolen. Den kom sedermera fram till att frågan aldrig skulle ha prövats i domstol eftersom Skogsstyrelsen aldrig hade fattat något beslut som gick att överklaga.

Var allt då frid och fröjd? Nej, knappast.

I nästa vända beslutade sig syskonen för att ta ett nytt grepp och försöka blidka Jordens Vänner – vars 3 000 medlemmar nu hade ett stort inflytande över deras egendom – genom att göra något som verkligen gagnar miljön: Att återskapa betesmarken som fanns där tidigare. Risken att Jordens Vänner skulle överklaga ett sådant beslut borde väl då vara mindre, tänkte de.  Sagt och gjort en avverkningsanmälan skickades in till Skogsstyrelsen.

Där tog det återigen stopp. 

I Artportalen hade Skogsstyrelsen nämligen sett att det fanns tre inrapporterade fynd av knärot inom det avverkningsanmälda området. Några knärötter kunde dock inte Gunnar Johansson och skogsbolagets naturvårdsansvarige finna – inte ens på de koordinater där fynden angetts. Hursomhelst angav man i avverkningsanmälan att lämna fyndplatserna som registrerats i Artportalen orörda, plus en skyddszoner på 50 meter runt dem.

Att återskapa gammal betesmark och ta hänsyn till knärötter man inte kunde finna visade sig dock inte räcka. Skogsstyrelsen hade nu åsikter på att de inskickade uppgifterna inte utgjorde en regelrätt artinventering utan en generell naturvärdesinventering. Dessutom måste markägaren kunna redovisa att inventeraren har tillräcklig kompetens!

Varför är nu denna historia intressant i samma sammanhang som Skogsstyrelsens så kallade maktutredning?

Jo, därför att den rättsordning som syskonen med en skog i Medelpad har fått smaka på har kommit till stånd utan ett enda aktivt politiskt beslut av vare sig regering eller riksdag. 

Vi har numera en ordning i skogen som lider av ett påtagligt demokratiskt underskott. Och är det en maktfråga gällande skogspolitiken som borde vara relevant är det just denna. Hur i hela friden hamnade vi här? I en demokrati!

Jo, det är en ordning som har uppstått genom att miljöorganisationer processat i domstol och därigenom framtvingat ett rättsläge som ingen kunde ha föreställt sig när Sverige gick med i EU – där skogspolitiken uttryckligen inte är en kompetens – eller när vi ratificerade Århuskonventionen, som var tänkt att ge miljöorganisationer en talerätt vid exempelvis industrietableringar men knappast gällande pågående markanvändning som skogsbruk.

Problemet i svensk skogspolitik är inte att stora legitima intressen, inräknat våra valda politiker, har inflytande över den förda skogspolitiken utan att verkligheten för skogsbruket har förändrats dramatiskt genom juridisk aktivism helt utanför demokratin.

Skogsstyrelsens maktutredning varnar i slutet av rapporten för att en ”prestationskris i den moderna staten” kan leda till ”demokratisk erosion”. Jag kunde inte hålla med mer. Men är det inte precis det vi har sett hända i skogen?