facebooktwittermail d

”Skogsstyrelsen försöker kuppa igenom ny rättspraxis”

Låt oss inte luras in i fällan. Skogsägarna sitter inte på bevisbördan i frågan om pågående markanvändning, skriver Martin Moraeus.

”Om staten vill hindra pågående markanvändning ligger utredningsansvaret på staten”, skriver Martin Moraeus. FOTO: LRF

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

”En ny ordning i skogen” kallade Skogsstyrelsen det, när myndigheten den 10:e februari meddelade sin ändrade syn på skogsägarens utredningsansvar i samband med skogliga åtgärder. Det är inte bara en ny ordning i skogen, det är även en helt ny rättsordning som strider mot vedertagna principer. Detta utan att lagstiftningen har ändrats. ”Vägledande domar” sägs vara orsaken till Skogsstyrelsens ändrade tolkning - en tolkning som sannolikt strider mot egendomsskyddet i grundlagen.

Skogsstyrelsen har redan tjuvstartat den nya tillämpningen. En skogsägare i Jämtland fick under 2021 besked om att avverkningsanmälan inte kunde godkännas så vida skogsägaren inte kunde redovisa resultat av omfattande inventeringar av alla arter som omfattas av artskyddet och mer specifikt tretåig hackspett och spillkråka.

Den inventering skogsägaren förväntades göra påminner om de inventeringar som görs i samband med miljökonsekvensbeskrivningar för större infrastrukturprojekt och industrietableringar. Den typen av åtgärder är tillståndspliktiga och då gäller helt andra regler.

De vanliga åtgärderna i brukandet av skogen, allt från plantering till slutavverkning är, vad man kallar pågående markanvändning. Om staten vill hindra pågående markanvändning ligger utredningsansvaret på staten. De vägledande domar Skogsstyrelsen hänvisar till förflyttar inte utredningsansvaret till den enskilde skogsbrukaren. Det är Skogsstyrelsen själv som genom sitt meddelande den 10 februari, försöker vältra över både ansvar och kostnader på den enskilde.

Artskyddsförordningen har kommit att tolkas som ett skydd, inte bara för arter, utan även enskilda individer av dessa arter. Artskyddet gäller inte bara särskilt skyddsvärda arter, utan även alla fåglar. Alla enskilda individer av alla fåglar! Dessa får inte störas och inte heller får deras bon och häckningsplatser förstöras. Enligt den här tolkningen får man alltså inte ta bort ett fågelbo ur skorstenen eller störa kanadagäss som rastar på en åker. Det är en överimplementering av EU:s regleringar.

Som vanligt när regelverken stramas åt eller görs mer komplicerade, är det de små företagen som får svårast att hantera situationen. Sveriges framgång som skogsnation bygger på ett spritt ägande, där mångfald och utveckling drivits av att många olika skogsägare har olika mål med sitt ägande och sitt brukande. Ökat regelkrångel och mer administration hotar därför den svenska modellen.

Skogsstyrelsens kuppartade försök att ändra rättspraxis har inte stöd i någon ändrad lagstiftning. Låt oss inte luras in i fällan genom att vara med och skapa en ny sådan rättspraxis. Skogsägarna sitter inte på bevisbördan i frågan om pågående markanvändning.

Martin Moraeus
ledamot LRF:s riksförbundsstyrelse