Med kantarellerna kommer konflikterna i svenska skogar. Skörden av skogsbrukskritiska inlägg har varit stor på senare tid.
På X, tidigare Twitter, publicerade för ett par veckor sedan den kända utrikeskorrespondenten Anna-Lena Laurén en bild på en ung granskog som nyligen röjts. Hon kommenterade den svårframkomliga miljön med: ”Mina föräldrar ville visa sitt barnbarn sina kantarellställen. De visste att det hade huggits för flera år sedan men hoppades att skogen hade återhämtat sig. De möttes av det moderna skogsbruket.”
Inlägget fick enorm spridning. Tonläget mellan dem som gillar och ogillar skogsbruk blev hård. Samma effekt hade föga förvånande en ledare i Aftonbladet skriven av Fanny Jönsson. Rubriken löd: ”Passa på, snart är kantarellerna slut”.
Samtidigt frågade sig Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg på X om skogsindustrin är nästa oljeindustri: ”Alltså som med systematiska lögner och personangrepp på alla som debatterar deras frågor försöker tysta kritik och granskningar.”
Trots att Anders Lindberg själv gör sig skyldig till att försura samtalet å det grövsta är han inne på något. Det är att debatter om skogen ofta blir hårda och personfixerade.
Från skogsbrukets sida är det lätt att dra hem poänger om storstadsbor som inte har koll. Som kallar en välgallrad tallskog för urskog. Som publicerar sin osande kritik mot skogindustrin i papperstidningar. Och som tycker att skogsägare ska göra ekonomiska förluster som de själva nog aldrig skulle drömma om att ta. Vad vet dessa fjärmade stadsbor om skog? Inget, så de ska vara tysta.
Från den andra sidan – de som kritiserar skogsbruket – märks ett liknande sätt att resonera. De som har något med skogsnäringen att göra ska vara tysta. Idén är att alla som har gått på Sveriges lantbruksuniversitet, haft en anställning på ett skogsbolag eller äger skog går industrins ärende. Enda undantaget är de som kritiserar dagens skogsbruk, de betraktas som sanningsvittnen.
Det här debattklimatet förgiftar samtalet om skogen. Men vad blir kvar av skogsdebatten om vi tar bort alla personangrepp och misstänkliggöranden?
Förvånansvärt lite. Inte ens de mest långtgående klimataktivisterna verkar lyckligtvis vilja att vi slutar att hugga skog.
Vad vill då alla som ondgör sig i sociala och traditionella medier över skogsbruket? Vad är konflikten som det ohyggligt höga tonläget och skuldbeläggandet av skogsbruket handlar om? Om man lyssnar märker man att ett krav ständigt återkommer – en övergång från kalhyggesbruket till hyggesfritt skogsbruk.
Samtidigt kan det ifrågasättas om det är den här skogsskötselfrågan som är alla hårda ords ursprung. Orsaken är att hyggena blir mindre. Träd lämnas runt vatten och för naturvård. Den skogsägare som är FSC-certifierad måste lämna minst tio extra träd per hektar. Det här gör att om vi hårdrar det kan det vara svårt att dra en tydlig gräns mellan trakthyggesbrukets små avverkningar med stor hänsyn och en hyggesfritt brukad mark som precis håller sig inom Skogsstyrelsens krav för vad som klassas som hyggesfritt, vilket är minst 25 stora träd per hektar.
Det skogsbrukskritikerna snarare önskar sig är nog att skogsbruket inte ska förändra upplevelsen av skogen. Begreppet ”hyggesfritt skogsbruk” bär det löftet.
Men att förhoppningarna kan infrias är inte säkert. Skogsmästaren Ragnar Johansson skrev i april 2021 skrev ner sina reflektioner efter att ha jobbat 50 år i sydsvenska skogar:
”År 1969 minns jag hur en professor pekade ut en östgötsk skog som var resultatet av blädningsbruket från början av 1900-talet. Omdömet var ”förfärligt”. Det ansågs vara en estetiskt och ekonomiskt dålig skog. Men nu ska historien upprepas.”
Den här typen av kunskapsutbyten borde vara centrala i skogsdebatten, om diskussionen skulle handla om det den sakpolitiskt sägs handla om – nämligen olika metoder för skogsskötsel. Men det gör den inte. Det skulle troligen gå att införa hyggesfritt skogsbruk i hela landet utan att tonläget i sociala medier eller på debattsidor förändras nämnvärt.
Vad är det då alla bråkar om? Det är nog idén om skogen, snarare än träden i den.
De ilskna inläggen skrivs för att skogen inte lever upp till förväntningarna på hur skogen ska vara. Drömmen är pelarsalar och guldgula kantarellgömmor. Men så har det aldrig sett ut överallt, och kommer aldrig att göra.
Så när stressade människor ger sig ut i naturen för att säkra svamp och vackra skogsbilder till sociala medier är de dömda att bli besvikna. Tillsammans med tendensen i samtiden att enskilda händelser ständigt görs till uttryck för större problem som politiken ska hantera blir skogsdebatten hätsk. I det här klimatet upphöjs varje tom svampkorg till ett samhällsproblem.
Tyvärr lär inte den här skogskonflikten gå att lösa med ny politik. Så det är nog bara att vänja sig vid hårda ord om hösten.
