Skogsbruket kan inte baseras på mystik

Åke Wikström, ledamot i Ingenjörsvetenskapsakademien, frågar sig vilken kunskap som ska ligga till grund för svensk skogspolitik. Svaret borde vara självklart, det vill säga beprövad erfarenhet och vetenskaplig kunskap.

Men i stället lyfter Wikström fram filosofiska betraktelser om hur man tycker sig ha upptäckt att naturen fungerar. Det kanske inte är så konstigt. Sverige brukar kallas det mest sekulariserade landet, och samtidigt är vurmen för skogen och naturen större här än på många andra håll. 

Allt fler svenskar söker sig ut i naturen för att hitta en plats för kontemplation. Är det så att det är ute i skog och mark som de avkristnade svenskarna möter det som en gång söktes i kyrkan, frågade sig nyligen författaren och professorn i religionshistoria David Thurfjell i en bok.

Det är absolut inget fel i det men att insinuera att man ska bygga skogspolitiken på att betrakta skogen som ett mysterium med moderträd som samordnar ett kraftfullt nätverk under jord som läker, matar och underhåller de andra medlemmarna i skogen är väl att gå lite långt för en ledamot av en vetenskapsakademi. Synsättet Wikström för fram angående hur träd interagerar med andra träd i ett skogsekosystem saknar helt och hållet vetenskaplig förankring.

Samtidigt underblåser Wikström indirekt det narrativ som sprids där människan är naturens förstörare och dagens skogsbruk inte kan vara hållbart. Det ropas efter alternativ som man är övertygad om ska fungera bättre än dagens metoder. Människan är hotet mot naturen och den största boven blir därmed markägaren.

Skogen har alltid varit viktig för Sverige och vårt välfärdsbygge. Det har inneburit en ständig utveckling av skogens skötsel och målen med skogsbruket. För den som studerat skogspolitiken sedan slutet av 1800-talet fram till i dag blir det tydligt att var tid haft sina frågor som har behövt sina svar. Misstag har gjorts men har rättats till. Att göra bra innebär att man kan göra bättre.

Framtiden innehåller större utmaningar än någonsin tidigare. Nu förväntas skogen öka sitt kollager för att buffra koldioxidutsläpp i andra samhällssektorer samtidigt som behovet av förnybar råvara ökar liksom ambitionerna att berika den biologiska mångfalden.

Hur ska det gå till? Ska lösningarna baseras på skogsvetetenskap och landsbygdsbefolkningens beprövade erfarenhet eller ska vi överlåta till en naturandlig urban elit att utveckla filosofier om hur naturen ska brukas?

Tomas Lundmark

Professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU