facebooktwittermail d

”Vill regeringen knäcka svenskt skogsbruk?”

Regeringen bör ingripa så att Skogsstyrelsens nya regler inte blir verklighet. Och om regeringen inte agerar bör oppositionen samla sig.

En förpapprad verksamhet. FOTO: THOMAS ADOLFSÉN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Filosofen Jonna Bornemark har varnat för att hela samhället håller på att förpappras. Att de ständiga kraven på dokumentation inom i stort sett alla verksamheter håller på att ta död på arbetsglädjen.

Återkommande hör vi larm om att lärarna inte hinner med eleverna på grund av de omfattande dokumentationskraven. Eller att vården blir lidande när läkarna fastnar med pappersarbete.

Även inom jord- och skogsbruket märks den här utvecklingen. Regelberget växer ständigt. Trots att regeringar i årtionden har lovat motsatsen.

En gård med nötkreatur i kombination med växtodling omfattas av cirka 450 lagkrav – plus certifieringars krav på dokumentation. Så kanske är det inte så konstigt att en del ger upp och lägger ner. Alla regler har ett pris, såväl ekonomiskt som mänskligt. Till slut är det inte värt det längre, särskilt inte för den som har sökt sig till lantbruket av kärlek till djur och natur.

Alla andra verksamheters regelkrav bleknar dock i jämförelse med de nya kraven på skogsägare som Skogsstyrelsen har meddelat (10/2). En avverkning ska i framtiden kräva ett enormt pappersarbete. Något som myndigheten menar är en naturlig följd av vägledande domar både nationellt och i EU.

Enligt Skogsstyrelsen är en skogsägare framöver skyldig att visa hänsyn till samtliga vilda fågelarter på individnivå. Det kan låta som ett skämt. Det är det inte. Tyvärr.

Myndigheten hänvisar till att alla vilda fåglar är fridlysta enligt artskyddsförordningen. Men det har i sin tur sin grund i att den svenska artskyddsförordningen skiljer sig från EU-direktivet, genom att bestämmelserna om arter och fåglar har slagits ihop i Sverige. Redan 2016 flaggade Skogsstyrelsen för att det fanns oklarheter i den här lagstiftningen, men politiken har suttit på händerna. Och nu när lagen ska börja tillämpas kommer konsekvenserna att märkas.

För Skogsstyrelsen meddelar nu att myndigheten kommer att kunna begära in utredningar av skogsägaren gällande fridlysta arter som kan påverkas negativt av skogsbruksåtgärder.

”Utan att överdriva skulle man kunna beskriva det här som en ny ordning i skogen”, säger Göran Rune, chef för Skogsstyrelsens skogsavdelning i det pressmeddelande där nyheten kommunicerades. Det är verkligen ingen överdrift.

Blir dessa krav verklighet kommer det nog att knäcka många skogsägare. Med dessa krav kommer det knappt vara värt att bruka en del områden. Och för de enskilda skogsägare som inte är bra på att fylla i blanketter och göra miljöutredningar blir kraven i det närmaste oöverstigliga. Att just dessa skogsägare däremot kanske är de bästa naturvårdarna och mest kompetenta skogsbrukarna spelar föga roll. Allt ska dokumenteras, till förbannelse.

I och med den nya ordningen sätts i det närmaste grunden för den svenska skogspolitiken ur spel. Den tidigare balansen inom skogspolitiken mellan produktions- och miljömålen försvinner i och med myndighetens nya omvälvande krav.

Skogsstyrelsen nya ordning saknar dock inte bara stöd i den beslutade skogspolitiken. Grundlagen ställer oerhört hårda krav på hur staten agerar mot enskilda medborgare, vars markanvändning nu lär försvåras kraftigt.

Det enda rätta vore att regeringen snabbt går in och ser till att de föreslagna reglerna aldrig blir verklighet. Och om regeringen inte agerar bör oppositionen samla sig.

För om artskyddsförordningen ska tolkas på det här sättet i skogen borde den rimligen tolkas på samma sätt i resten av samhället också. Det riskerar att slå undan fötterna för mycket av den mänskliga aktiviteten i landet.

Det finns också en uppenbar åtgärd för politiken att göra. Det är att backa från den svenska överimplementeringen av fågeldirektivet. Det vill säga att separera fågeldirektivet från art- och habitatdirektivet i artskyddsförordningen, vilket skulle göra att skyddet övergår från att gälla varje enskild fågel till att gälla artens bevarandestatus. Den åtgärden vore logisk eftersom dagens ordning innebär att alla fåglar – hotade eller inte – omfattas av samma regler som särskilt hotade arter. En situation som har uppstått eftersom artskyddet gäller hotade arter som i stor utsträckning är beroende av en plats. Fågeldirektivet tar däremot sikte på att alla fågelarter ska bevaras på populationsnivå.

Övergripande borde också politiker och myndigheterna byta strategi för hur vi får artrika och välvårdade skogar här i landet. Det är knappast genom att förpappra skogsbruket och göra varje fågel till ett potentiellt hot mot skogsbruk.