facebooktwittermail d

Skogsägarna måste ta makten över jakten

Älgjakten har pågått ett tag i norr och nästa vecka börjar den i övriga landet. För många är det en av årets höjdpunkter, och för andra är det mer av ett nödvändigt frysande för att rädda tallungskogen. Oavsett om man är jägare eller markägare så väcker älgen starka känslor.

Konfliktlinjen är enkel: Jägarna vill få många skottillfällen och mycket kött, till ett lågt pris. Skogsägarna vill hålla ner betesskadorna och få betalt för jakten. Problemet är balansgången mellan dessa motstående intressen.

I fredagens ATL så uppmärksammades problemen med en för hög älgstam i Småland. Skogsstyrelsens betesinventering visar på stora skador i Norrland, 11–12 procent färska skador i Överkalix och Pajala. Det är inga nyheter, så ser det ut lokalt, där skogsägarna tappat greppet om sin egendom.

Bolagen gör ryckiga ansatser för att minska betesskadorna, men de har generellt för lite personal för att engagera sig på jaktlags- och älgskötselområdesnivå. Tyvärr, för det är där som skogsägarna måste utöva sitt inflytande.

Egentligen är saken enkel – skogsägaren äger marken och jakten. Varför överlåta makten till jägarna? I fallet viltvårdsområden är förhållandet tydligt: föreningen är en sammanslutning av fastigheter och deras ägare, icke markägande jägare har inte rösträtt i fråga om avskjutningens omfattning och inriktning.

På jaktlagsnivå verkar markägarna ofta vara dåliga på att utnyttja sin makt. En nedbetad ungskog är en kännbar ekonomisk förlust så det borde inte finnas några skäl att vara feg på jaktmötena.

Ett ytterligare problem som tillstöter är den nya älgförvaltningen, som än så länge förefaller både dyr och ineffektiv. Att älgskötselområdena ska förvalta jakten och upprätta älgförvaltningsplaner är i sig sunt, men över den nivån ligger ytterligare lager av byråkrati i form av älgförvaltningsområden och länsstyrelsernas viltdelegationer.

På pappret har markägarna utslagsröst i älgförvaltningsområdena, men det behöver inte betyda så mycket då de individuella företrädarna inte sällan går i jägarorganisationernas ledband.

Frågan varför ett älgskötselområde ska göra en plan för den egna älgstammen som sen ska fastställas av länsstyrelsen har ställts fler en än gång.

Det är särskilt anmärkningsvärt att länsstyrelserna i princip rutinmässigt rådfrågar jägarorganisationerna i alla jaktfrågor, när de rimligen borde ha egen kompetens.

Tillvägagångssättet är säkert en viktig del av förklaringen till varför skyddsjakt på älg inte beviljas i nödvändig omfattning.

Det finns inget tvivel om att älgskadorna är oacceptabla på många håll i landet. Dessa skador drabbar uteslutande skogsägarna. Om skadorna ska minska krävs ett större engagemang och hårdare nypor både hos bolagen och de privata skogsägarna.