Så växer naturen tillbaka efter Tyrestabranden

Klockan 10.58 den första augusti 1999 kom larmet till räddningstjänsten: Det brinner i Tyrestaskogen sydost om Stockholm. Branden spred sig och tog sig snabbt in i nationalparken. 450 hektar urskog förstördes i branden som rasade mellan den 1 och 7 augusti 1999.

– Efter branden har skogen fått chans att börja om och utvecklas helt fritt för framtiden, säger Peder Curman, naturvägledare på Tyresta nationalpark.

Marktäcket och jordlagret brann bort på hällmarkerna i brandområdet vilket också gjorde att frön i marken brann upp. Men direkt efter branden syntes en explosionsartad utveckling i brandområdet. År 2000 fanns det tusentals brand- och svedjenäva i Tyresta. Det är blommande växter som direkt efter en brand, när deras frön hettats upp, breder ut sig i skogen för att sedan försvinna igen efter bara ett par år.

”Kan leva hundra år till”

Den första tiden efter branden dominerade lövträd som björk, asp och sälg eftersom dess frön sprider sig snabbt med vinden. Men enligt Peder Curman dröjde det bara fyra-fem år innan tallen återigen syntes i landskapet och nu, tjugo år senare, ser det ut som om tallarna återigen kan bli dominerande i skogen och de når en höjd på mellan fem och sex meter. Blandat med de nyetablerade träden syns äldre tallar som står kvar – en del med förkolnad bark och några avbrända rötter.

– De träd som står kvar har djupgående rötter som klarat sig från branden. I bästa fall kan de leva hela sitt normala liv, så de kan leva ett par hundra år till. Men det är svårt att säga.

Nydöd ved gynnar insekter

De träd som föll direkt efter branden har kunnat fungera som boplatser för flera olika typer av insekter. Gamla tallar som efter att de dött får ligga kvar och exponeras för sol är enligt Peder Curman extra gynnsamma för insektslivet.

– Det är gynnsamt inte minst för raggbocken, en rödlistad och ganska sällsynt art. När barken har ramlat av hittar de in och lägger ägg i veden precis under barken.

För raggbocken kan en död tallstam fungera som hemvist i flera år innan veden blir för murken för att de ska trivas. Andra arter är ännu mer beroende av nydöda träd för sin fortplantning, men eftersom de branddrabbade träden dör successivt finns det ofta död ved av precis rätt karaktär.

Hur gynnar det här markägare?

– Vi kan ta det kända exemplet granbarkborren som attackerar levande träd. Men om man hela tiden har döda eller döende träd som man låter vara – då koncentrerar sig granbarkborren på dem. Och då finns även granbarkborrens fiender, både virus och predatorer, rovdjur som äter granbarkborren kvar i skogen. Så ju mer variation man har kvar i skogen – desto fler naturliga fiender finns det mot de skadeinsekter som kan blossa upp i stort antal annars.

Detaljerad dokumentation

Efter branden 1999 beslutade Naturvårdsverket att skjuta till pengar för att kartlägga och göra en ordentlig dokumentation av vad som hände i området. Anledningen var att man ville ta till vara det unika tillfället när en orörd skog brunnit okontrollerat och kunde lämnas åt fri utveckling.

Bland annat gjordes kartläggningar kring fågelrikedomen, markkemin och de växter som kom de första åren. Men man ville även ta reda på när det brunnit i området tidigare och hur ofta – ett omfattande arbete där man genom att korsdatera årsringarna och jämföra med kända torrår kunde datera skador från tidigare bränder.

– Vad man såg var att det före 1675 var väldigt vanligt med brand här, ungefär var fyrtionde eller femtionde år brann det här i området statistiskt sett. På 1600-talet gick kungen ut med ett påbud och sa att det är var mans plikt att släcka skogsbränder som blossat upp. Därefter minskade också antalet skogsbränder drastiskt.

För att uppmärksamma att det i år är 20 år sedan skogsbranden i Tyresta anordnar nationalparken bland annat en egen utställning i Naturum samt vandringar till och i brandområdet för att visa hur landskapet förändrats.