facebooktwittermail

Får vi en skärgård utan lantbruk?

Skärgårdsstiftelsens chockhöjningar av arrendena driver bort lantbruket från skärgården. Det är  oklokt både på kort och lång sikt, skriver Jon Kahn. 

Vy över Södersunda, Runmarö.
Det är tufft att bedriva lönsamt jordbruk i skärgården, menar Jon Kahn. FOTO: HELIKOPTERFOTO/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län har länge varit en garant för en öppen och levande skärgård. Stiftelsen bildades för att garantera storstadsbefolkningen, inte minst alla dem som ägnar sig åt rörligt friluftsliv, en tillgång till den unika skärgårdsmiljön. 

Viktiga syften är också att verka för att det finns en bofast befolkning som kan bära upp samhällsservice och också för att kultur och natur ska skyddas och bevaras. Det är regionen som tillsammans med kommunerna har satsat för att storstadsborna ska få uppleva en levande skärgård. Ett lovvärt och uppskattat arbete.

Jordbruken som Stiftelsen arrenderar ut är en viktig del av detta arbete. Jordbruken håller markerna öppna, bidrar till att storstadsborna får kontakt med näringen, med djur, åkrar och ängar och företagen utgör dessutom en viktig del av sysselsättningen i skärgården.

Det är ett tufft arbete att vara lantbrukare. I skärgården med sina mindre gårdar är det dessutom svårt att få det att gå ihop. Många brukare har utökat sin verksamhet med annat som också varit positivt för skärgården. Det har handlat om vidareförädling av produkter, restaurang- och caféverksamhet, rumsuthyrning, byggnads- och maskinarbete med mera.

Det lantbruket gör för naturvården är av största vikt. Om inte markerna hålls i hävd minskar den biologiska mångfalden. Ännu finns på flera håll mulens landskap. Bönderna kan bidra till att miljömålen kan nås.

Jordbrukarna precis som andra boende på stiftelsens marker bidrar också med att hålla byggnaderna i stånd, ofta gamla kulturbyggnader som är avgörande för bygdens karaktär.

Nu håller detta på att förändras. Brukare på en rad av öarna har sagt upp sina kontrakt. Resultatet kan bli att bönder, kor och får försvinner och ersätts med andra verksamheter.

Att arrendena höjs kraftigt tycks vara en avgörande orsak för flera av bönderna. Skärgårdsstiftelsen har fått höjda anslag på senare år. Ändå bidrar stiftelsens jakt på intäkter till denna olyckliga utveckling.

Stiftelsen har genom åren slagit vakt om sina hyresgäster och arrendatorer som på olika sätt bidrar till att hålla byggnader och marker i gott skick. Nu verkar man ha en annan syn. Men, byggnads- och naturvård på annat sätt blir lätt dyrt.

Det är klart att man behöver höja arrendena ibland. Men chockhöjningar som driver bort lantbruket från skärgården är oklokt både på kort och lång sikt. Det behövs en bättre dialog och en känsla för vad jordbruken klarar av.

Det är en kritisk situation.

Jon Kahn

Före detta departementsråd i miljödepartementet

Arbetat med skärgårdsfrågor i landstinget (regionen) under 70- och 80-talen

Svar direkt: Arrendena ska vara rättvisa