”Självklart ska myndighetschefer få äga skog”

Häromdagen rapporterade Dagens Nyheter att Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist äger skog. Som rubriker ofta gör lät den lite skandalsökande: ”Chef äger skog som hans myndighet ska kontrollera”.

För alla med närhet till jord- och skogsbruk är det inte mycket till nyhet. Snarare framstår det som ett sundhetstecken att en hög myndighetsföreträdare begriper hur det är att vara skogsägare. Det är nog också svårt att verka ett yrkesliv i skogsbruket utan att känna en stark dragning till att äga en bit egen mark.

En del med närhet till jord och skog gjorde sig på sociala medier till och med lustiga över vilken icke-nyhet det var att en chef på Skogsstyrelsen äger skog. Det är som att rapportera om att bostadsministern äger en bostad. Att energiministern konsumerar el. Eller att finansministern får betalt.

Skrattet fastnar dock i halsen. För snabbt växte kritiken mot att generaldirektören för Skogsstyrelsen får äga, förvalta och ärva skog.

Sundqvist har nu kallats upp till näringsminister Ibrahim Baylan (S). Vänsterpartiets miljöpolitiska talesperson Elin Segerlind har till och med krävt hans avgång.

Till TV4 Nyheterna sade Segerlind: ”Antingen får generaldirektören sälja sitt skogsinnehav om han vill ha kvar sin tjänst som generaldirektör eller så får man på något vis komma överens att han inte kan avverka under den här perioden. Alternativet till det är att han avgår eller att regeringen avsätter honom.”

Att det kan finnas en intressekonflikt här är, som kritikerna är inne på, uppenbart. Något som även Skogsstyrelsen är medveten om. Myndigheten säger sig därför under lång tid ha arbetat för att minimera risken för jäv i hanteringen av ärenden kopplade till anställdas skogsägande. Men det kan kan säkerligen finnas skäl att se över rutinerna igen. Det vore den rimliga slutsatsen.

Mycket mer graverande mot Skogsstyrelsens generaldirektör är i stället uppgifter om raderade e-postmeddelanden, vilket SVT har rapporterat om. När SVT bad om att få ta del av Sundqvists mejlkorrespondens mellan honom och företrädare för skogsbranschen fick SVT beskedet att dessa raderats. Det inger inte förtroende.

Men ändå är det skogsägandet som Vänsterpartiet kritiserar hårt. Något som framställs som en nyhet i paritet med de raderade e-postmeddelandena, vilket det knappast bör ses som.

Och just det här – närheten till att ta i med hårdhandskarna mot skogsägande förvånar. För hur kan det vara så kontroversiellt att äga och vårda sitt skogsinnehav i ett skogsland som Sverige? Där ägandet historiskt har varit spritt. Där de enskilda skogsägarna räknas i hundratusentals. Och där kopplingen till marken för många skogsägare är mer än ekonomisk.

Det går helt enkelt inte att kräva att en skogsägare som blir hög tjänsteman i staten ska avyttra sitt skogsinnehav som om det vore ABB-aktier. Det vore som att sälja en liten, liten del av sig själv.

Den här kopplingen till jorden är det dock allt färre som verkar förstå sig på. Det svenska jord- och skogsbrukets drivkrafter har i stället blivit något främmande för växande skaror av befolkningen.

Att Vänsterpartiet är kritiska mot en generaldirektörs skogsägande i allmänhet är samtidigt kanske inte så förvånande. De självägande bönderna hamnar lätt i skottgluggen för Vänsterpartiet.

”Föraktet för privat ägande av jord utgör själva bottenplattan i Vänsterpartiets ideologi, den marxistiska socialismen”, skrev Lars Anders Johansson när det rasade en debatt om släktgårdar för ett par år sedan. Den gången handlade det om att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Andreas Carlson sagt att han är skriven på sin släktgård i Småland. Det fick Vänsterpartiets dåvarande pressekreterare Jonas Wikström att i en Twitterdiskussion fråga: ”Vad fan är en släktgård?”. Och i den debatt som därefter följde sammanfattade Wikström sin syn på släktgårdar med orden: ”Ett slags signalord för den lantadel som grät när vi fick demokrati”. Återigen ligger överorden nära tillhands.

Samtidigt lär det hårda tonläget från Vänstern mot Skogsstyrelsens generaldirektörs skog och kristdemokratens släktgård vara uttryck för hur distanserade allt fler har blivit ifrån jord- och skogsbruk.

Jord- och skogsbruk har blivit något främmande i Sverige – ett land som blev rikt först när skogen blev värdefull. Men det här synsättet verkar allt mer vara på väg bort. I stället importeras förställningar om jordägarens drivkrafter från de gigantiska jord- och skogsbruken i Nord- och Sydamerika, där banden till marken inte är lika starka. Andra gånger är det som om den svenska allmogens historia plötsligt är bortblåst och ersatt med bilder från tv-serier om livet på Storbritanniens storgods för 100 år sedan.

Hur kan då den här utvecklingen vändas? Ett sätt är att få fler att äga skog.