”Skogsbruket måste välja – europeisk ramlag eller detaljregler”
Tanken att EU inte får fatta beslut som påverkar skogen är absurd, skriver miljökonsult Magnus Nilsson i en debattartikel.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Sverige bråkar med EU om skogen. Ministrar, Europaparlamentariker, branschorganisationer och till och med avgångna statsministrar anklagar unionen för att vilja detaljreglera svenskt skogsbruk.
Ingen kritiker verkar ha förstått varför EU-reglerna finns och fler föreslås.
Kritikernas mantra är att skogen är en nationell fråga, som unionen inte får besluta om. Argumentet är att skogen inte nämns i fördraget, unionens ”grundlag”. Men att något inte nämns i fördraget förbjuder givetvis inte unionen att agera. Tanken att EU inte får fatta beslut som påverkar skogen är absurd – hur ska unionen kunna driva klimatpolitik om besluten inte tillåts påverka skogsbruket?
Samtidigt är det ju viktigt att undvika generella detaljregler för en verksamhet vars förutsättningar varierar så enormt inom unionen.
Jag ska nu försöka visa dels varför den detaljreglering kritikerna ger sig på är en konsekvens av att det saknas en samlad EU-lagstiftning, dels hur en unionslagstiftning som minimerar behovet av detaljregler kan se ut.
Låt oss först med två exempel klargöra varför unionen helt enkelt inte kan undvika att lagstifta på sätt som påverkar skogen:
1. Bioenergin. Ökad användning av förnybar energi, bland annat bioenergi, är en viktig del av EUs klimatpolitik. I sin senaste variant innebär förnybartdirektivet att andelen förnybar energi i EU:s energimix till 2030 ska öka till minst 42,5 procent. Unionens generösa uppbackning av bioenergin (skatteundantag, direkta bidrag med mera) ska fortsätta.
Stödet till bioenergin startade för 20 år sedan med en praktskandal. EU-regleringar som skulle främja biodrivmedel, visade sig leda till skogsskövling och naturförstörelse i tropiska länder. För att hejda den EU-sponsrade naturskövlingen infördes i direktivet detaljerade så kallade hållbarhetskriterier, samma för importerade som för inhemskt producerade drivmedel.
Länge berördes inte ”fasta” biobränslen: massalutar, flis etcetera. Sannolikt har därför EU:s utsläppshandelssystem främjat skövlande avverkningar såväl inom som utanför Europa.
Att företag och konsumenter inom EU via skattsedeln eller elräkningen på ett oreglerat sätt uppmuntrar naturförstörelse är orimligt. Regler behövs, vilket får effekter på skogsbruket.
2. Det globala naturvårdsarbetet. I det globala miljöarbetet är EU en central spelare. Unionen var drivande bakom det FN-avtal om biologisk mångfald som i fjol slöts.
Ska EU fortsatt göra skillnad, måste det finnas muskler bakom unionens åtaganden. Först då kan EU säkra att ansvarsfullt skogsbruk inom EU och i Sverige inte konkurreras ut av mindre ansvarstagande aktörer. Men det förutsätter någon typ av unionsövergripande skogslagstiftning.
Lösningen är inte fler detaljregler. Det som behövs är en europeisk ramlag som ålägger alla medlemsstater att, utifrån sina nationella förutsättningar, uppfylla vissa grundläggande, generellt formulerade krav om att till exempel värna den biologiska mångfalden, säkra skogslandskapets funktion som kolsänka, kanske också den långsiktiga virkesproduktionen.
Kravet skulle vara att länderna måste anta 10-åriga planer som visar hur de tänker uppfylla kraven i ramlagen. Samma modell finns redan på energi- och klimatområdet.
Med en skogsramlag skulle behovet av detaljregler minimeras. Europeisk biomassa skulle kunna undantas hållbarhetskriterier, frågan om naturrestaurering skulle kunna hanteras enklare.
Vad väljer svenskt skogsbruk: En europeisk ramlag eller växande detaljreglering?
Magnus Nilsson
Miljökonsult, specialiserad på EUs klimatlagstiftning.
Författare till ”Skydda lagom. En ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” (2018).