facebooktwittermail

Se över regelverken för markavvattning

Bevattning och avvattning av åkrarna är avgörande för ett klimatanpassat jordbruk. Men för att lantbruket ska kunna genomföra de nödvändiga investeringarna krävs lönsamhet och hanterbara regelverk. Förhoppningsvis kan varaktigt högre producentpriser lösa en del av ekvationen – myndigheter och politiker måste dock ta ansvar för regelverken.

Bild på ett dike fyllt av vatten.
Rätt skött kan täckdikningen hålla i många år och transporterar bort överskottsvatten. Arkivbild. FOTO: NIKLAS LARSSON

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Torrperioder och ihållande regn är en del av lantbrukets villkor och något som det, till viss del går att ta höjd för genom bevattning och fungerande markavvattning. Konsekvenserna av en allt mer extrem väderlek förskräcker även om de bara skulle vara en bråkdel av det vi nu sett i Europa.

Underhåll av öppna och täckta diken är nyckeln för att klara stora nederbördsmängder. Idag är underhållet eftersatt och behovet av nyinvesteringar stort. Det är i sig en konsekvens av att jordbrukets lönsamhet under lång tid inte skapat de ekonomiska förutsättningar som krävs för att genomföra kostsamma dikesrensningar och täckdikningar. Jordbruksverket pekar på detta i sin strategi för hållbar hantering av vatten i jordbruket (2020).

I rapporten, som är en redovisning till regeringen inom ramen för livsmedelsstrategi, fastslår Jordbruksverket att hanteringen av vatten inom jordbruket är en förutsättning för att producera livsmedel och därför en angelägenhet för hela samhället. Det finns verkligen all anledning att låta detta synsätt genomsyra de ansträngningar som behövs för att klimatsäkra livsmedelsproduktionen.

Brist på rätt kompetens är en annan nyckelfaktor som pekas ut i rapporten – inom lantbruket och hos entreprenörer såväl som hos kommuner, länsstyrelser och domstolar. Jordbruksverket pekar också på att det behövs översyn av lagstiftningen som rör markavvattning.

Bättre avvattnade åkrar bidrar till långsiktigt ökad produktivitet. Insomnade dikningsföretag (samfälligheter som förvaltar markavvattningsanläggningar) och tilltäppta täckdiken leder till lägre skördar. Bättre lönsamhet kommer öka lantbrukarnas investeringsvilja, men det innebär inte per automatik att jobbet kommer att bli gjort om regelverken upplevs alltför krångliga att följa.

Om många lantbrukare idag upplever att byråkratin kring att lägga igen diken som ett hinder, finns det anledning att anta regelverken (kopplade till stödvillkoren) minskar investeringsviljan. Oavsett om det beror på okunskap om regelverken eller besynnerliga regler så är detta ett problem.

Det är uppenbart att lantbruket behöver investera mer i markavvattning för att öka odlingssäkerheten och produktiviteten i ett mer extremt klimat. I första hand vilar det ansvaret på lantbruket, även om ekonomiskt stöd kan vara motiverade. 

Samhället å sin sida har ett stort ansvar för att skapa bättre förutsättningar genom forskning, information och vägledning, men också genom att se över regelverken och utforma dem så att de främjar klimatanpassningen av livsmedelsproduktionen.