Sveriges glesbygdslän har länge varit lågt politiskt prioriterade och de befolkningstäta regionerna har varit centrum. Kriserna i vår omvärld – inte minst Rysslands fruktansvärda krig i Ukraina – gör att det är hög tid att tänka om och fler beslutsfattare behöver vakna upp och vidta de åtgärder som krävs för en bättre krisberedskap.
Sverige och EU måste gå från att förlita sig på ”just in time” till att i mycket högre utsträckning ha en egen självförsörjning av strategiskt viktiga råvaror. Ett större fokus på självförsörjning av strategiska råvaror är en ”game changer” där landets glesbygder måste stå i centrum.
Det är helt uppenbart att livsmedelsförsörjningen inte fungerar som den ska och att Sverige har ett skriande behov av att göra ett större omtag som inte handlar om marginaljusteringar.
Idag är Sverige självförsörjande på tre livsmedel; spannmål, morötter och socker. I stort bedöms Sverige ha en självförsörjningsgrad på endast 50 procent. Konkret innebär det att vid krig eller en större kris så kommer vi att svälta.
Det i särklass bästa sättet att uppnå en bättre livsmedelsförsörjning är att radikalt sänka kostnaderna för jordbruket och städa upp i krångliga regler, långa handläggningstider och kostnadsdrivande tillsynsavgifter. Det måste bli attraktivt att satsa på jordbruk, även i mindre skala. Trots stora löften från regeringen i valrörelsen om just detta så har man inte lyckats genomföra något. Man lovar snarare ytterligare utredningar och strategier än att faktiskt lägga fram förslag som gör skillnad.
Jordbruket är en del av vår försvarsförmåga och borde därför inte ha som högsta syfte att dra in skattemedel och sysselsätta byråkrater.
En annan framtidsfaktor är den svenska skogen. I takt med att vi ställer om från fossilt till förnybart så kommer skogen ta en allt större plats i Sverige, i EU och globalt. Behovet av råvara från skogen kommer öka för varje sak som ställs om.
Detta är en unik möjlighet för svenska glesbygder att skapa lokalt välstånd, nya jobb, starka exportindustrier och högre värden på den skogsmark som över 300 000 svenskar äger. Svenska skogslän kan ta en central roll när den europeiska kartan ritas om och tillgången på råvara prioriteras högre.
Genom att bruka, återplantera och använda råvaran effektivt så kan svensk bioekonomi bli ett draglok för EU:s omställning. Det kräver sannolikt att svenska politiker är beredda att vara obekväma gentemot EU och påpekar det självklara: Svenska skogar växer och har mer råvara än någonsin, trots att avverkningarna ökat.
Här har, dessvärre, EU så här långt gått helt vilse och jobbar i dag närmast på att krympa Sveriges förmåga att producera klimatsmart bioråvara samtidigt som övriga EU-länder ska fortsätta driva samma linje som gjort deras skogsbruk ineffektivt och bitvis undermåligt.
Här har Sveriges regering ett viktigt uppdrag: Att få Europa att förstå att man borde lära av Sverige och för den delen Finland, återplantera redan utförda avverkningar systematiskt och öppna för ett mer aktivt skogsbruk som ger växande skogar, större virkesförråd och större råvaruflöden. Genom ett tydligare fokus på en växande europeisk bioekonomi så kan vi lägga grunden för råvaruflöden som ger markant bättre förutsättningar att producera bioenergi, flygbränsle, klimatsmart förpackningsmaterial och träprodukter som ersätter ändliga eller klimatbelastande råvaror.
Det gör gott för klimatet – men också för våra plånböcker – om Sverige och Europa tar ett ägandeskap över den växande bioekonomin. Som bonus kan vi minska risken att någon illasinnad diktator använder framtidens strategiska råvara, skogsråvaran, på samma sätt som Vladimir Putin kunnat nyttja oljan och gasen i nutid.
