facebooktwittermail

Ovanligt med opåverkad skog

Skogen har använts på många sätt under sekler. Den så ofta omtalade orörda skogen finns knappast, skriver Ola Korsfeldt. 

Kolmila i Brunskog, Värmland.
Kolning är bara ett exempel på hur skogen användes i gamla tider. FOTO: GÖRAN ALGÅRDS SAMLING/HISTORISKA BILDER/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det finns en utbredd föreställning om den obrukade svenska skogen. Den nyligen sända serien i SVT, ”Slaget om skogen”, är bara ett exempel där Sveaskog och skogsbolagen avverkar skog som tidigare inte har påverkats av människan, vilket medför konsekvenser för naturvärden och renbetet.

Det finns debattörer som likställer detta med skövlingen av Amazonas regnskogar i Sydamerika. Den skog som då avses är den fjällnära och lågproduktiva skogen i västra Norrland och i nordvästra Svealand och ingen annanstans. Därför är dessa avverkningar inget som går att generalisera för övriga Sverige.

I ett tusenårigt perspektiv har det varit sällsynt med opåverkad skog i Sverige, förutom den fjällnära och skog på öar i skärgårdar och i insjöar samt på hällmarker och i rena sumpskogar. Denna skog har saknat ett gagnvärde på grund av låg kvalitet och otillgänglighet. 

Skogen har under århundradena påverkats av svedjebruk, skogsbete och bosättningar i form av backstugor, torp och gårdar ute i skogsmarken. Där har också förekommit industriell verksamhet såsom kvarnar och sågverk utmed vattendrag, gruvor, stenbrott, torvtäkt, kolning och metallframställning, skogsavverkningar, jakt och fiske. Vägar och stigar genomkorsade skogsmarkerna.

I samband med 1800-talets skiften, åtminstone här i Småland, var det vanligt att gårdarnas skogsskiften hägnades in med gärdsgårdar. Man odlade också upp mossar och slog starrhö på sankmarker långt ute i skogen under samma tid, vilket pågick långt in på 1900-talet.

I Mellansveriges gruv- och bruksbygd, den så kallade Bergslagen, befarande man redan under 1600-talet att det skulle bli brist på skog där. Det gick åt mängder med träkol till masugnar samt kopparhyttor och så kallad tillmakningsved för gruvbrytningen. Därför anlades järnbruk på andra håll i landet, där det fanns skog och vattenkraft.

I samband med 1800-talets industrialisering och jordskiftena under samma tid fick skogen ett avsaluvärde, då det blev efterfrågan på trävaror och de självägande bönderna kunde också disponera sin skog själva.

Därför började hushållningssällskapen under samma tid att propagera för ett kontinuitetsskogsbruk, vilket skulle trygga virkes- och bränsleförsörjningen i landet samtidigt som det också skulle höja böndernas inkomster och skapa en jämn sysselsättning på landsbygden under året.

Den ovanstående berättelsen påvisar att föreställningen om den orörda skogen visar på ett snävt och ohistoriskt perspektiv, vilket inte går att applicera på svenskt skogsbruk i någon större omfattning.

Ola Korsfeldt 

Korsberga, Småland

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.


SkogsskötselSkogsbruk