Mjölkbönderna och mjölkproduktionen är oerhört viktig för det svenska jordbruket och landsbygden. En fjärdedel av produktionsvärdet kommer därifrån. Tyvärr tappar mjölknäringen marknadsandelar till importen. På ett seminarium nyligen på Skogs- och lantbruksakademien försökte man bena ut vad tillbakagången beror på och vad man i så fall skulle kunna göra åt det.
Strukturomvandlingen pågår i rasande takt. Det är nu färre än 3 000 gårdar kvar med mjölkproduktion. Av dem är cirka 1 000 mindre och med äldre brukare. Det är lätt att dra ut linjen och fortsätta halveringen vart tionde år.
Det får konsekvenser för hela branschen och för landsbygden. Gris- och kycklingbranschen har genomgått detta och är nu mer beroende av forskning, rådgivning, utrustning och genetik från andra länder än tidigare.
Snart kan mjölken vara där. Det leder inte minst till ökad sårbarhet, något som vi just nu gärna vill undvika. Färre mjölkgårdar är också ett slag mot näringslivet på landsbygden.
Vad är problemet? Jo, lönsamheten! Carl-Axel Andersson från Ludvig & Co visade med hjälp av data från verkliga gårdar att det fattas ungefär 1 krona på mjölkpriset för att ge lön och rimlig vinst.
Lantbrukaren Hans Samuelsson, Kalset Mjölk, tog upp svårigheten med att Arla har samma avräkningspris i alla länder, oavsett förutsättningarna på hemmamarknaden. Enligt hans beräkningar subventionerar svenska mjölkbönder kollegerna i de andra länderna med pengar som motsvarar 55 öre per kilo mjölk.
Det är bestickande att från 2014 har avräkningspriserna på svenskt nöt- och griskött svävat högt över priserna i Danmark, Tyskland och andra länder. Det ironiska är att det är dansk- och finskägda slakterier som kan betala olika pris på olika marknader.
Då borde det vara möjligt att diskutera Arlas prissättningsstrategi. Om majoriteten av medlemmarna ser sig som vinnare med nuvarande modell är det svårt att få ett demokratiskt beslut om förändring i kooperativet.
Däremot skulle Arlas redovisning av lönsamheten i varje land kunna vara transparent, det är den inte i dag. Hans Samuelssons i och för sig kvalificerade gissningar är lätta att vifta bort.
En rejäl och öppen redovisning av Arla Sverige borde leda till en bättre diskussion i Arla och kanske också en effektivare bearbetning av den svenska marknaden. Och vi får ett konkret grepp om hur de svenska mervärdena kan se ut.
Den snabba strukturomvandlingen är oroande. Alla pratar väl för de små men det görs ganska lite. Det är slående att Finland inte alls har haft samma snabba strukturomvandling som Sverige. Där finns fenomenet bondesemester där djurbönder får en månads betald semester. Då kan det vara lockande för en ung lantbrukarfamilj att satsa.
Där finns också en fungerande avbytarverksamhet, som säkert har fått många mjölkbönder att orka fortsätta. I Sverige åkte den ut i samband med Omställning-90, när allt skulle ske på marknadens villkor.
Politiken borde intressera sig mer för hur de psykosociala omständigheterna påverkar utvecklingen och agera utifrån det. Det gäller även LRF som kunde bygga ut sitt valmanifest ordentligt.
Detta skulle göra skillnad för de mindre mjölkgårdarna. Då borde man i rättvisans namn också ge de stora gårdarna utrymme att utvecklas på sina villkor. Ett av deras ofta framförda krav gäller en revidering eller slopande av Beteslagen, med argumentet att den inte fungerar för större besättningar.
Det finns ett stämmobeslut från LRF-stämman 2020 om att LRF ska verka för en förändring.
Av detta har hittills inte synts något resultat. Inte heller finns något spår av detta i LRFs valmanifest för mjölken som fokuserar på start och investeringsstöd och vallstöd.
Det är gott och väl men tar inte i problematiken med skilda förutsättningar för stora och små besättningar och inte heller den dåligt fungerande marknaden.
Det framhålls från många håll att berättelsen om den hållbara, miljö- och klimatvänliga och näringsrika mjölken ska rädda mjölknäringen och vända kurvorna uppåt.
Så kallad storytelling i all ära men det är inte troligt att gris- och nötköttsproducenter enbart har pratat sig till det höga avräkningspriset. Det har betydelse men det har säkert krävt en stenhård bearbetning av köparna, det vill säga handeln. Gör mejerierna samma jobb?
