facebooktwittermail d

”Värdefulla rymdstenar ska inte kunna plockas som blåbär”

Meteoritfallet är principiellt viktigt. Det prövar markägarnas ställning i Sverige i dag. 

Huvudstycket från det observerade meteoritfallet 7 november 2020 hittades av Anders Zetterqvist och Andreas Forsberg
Huvudstycket från det observerade meteoritfallet 7 november 2020 hittades av Anders Zetterqvist och Andreas Forsberg. FOTO: NATURHISTORISKA RIKSMUSEET

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Får skattsökare ta en rymdsten värd miljoner från en gård med stöd av allemansrätten? Knappast.

Ändå är det en fråga som Uppsala tingsrätt ska ta ställning till i ett lika spektakulärt som principiellt viktigt mål där en markägare står mot två meteoritjägare. Domen väntas falla innan jul.

Fallet är kittlande. Allt börjar den 6 november 2020 vid halv elvatiden på kvällen. Då syns ett starkt ljussken på natthimlen över Sverige och Norge. En järnmeteorit faller mot jorden. När den passerar de lägre delarna av atmosfären hörs en smäll över Uppsalaslätten. Sedan blir allt tyst igen.

I de allra flesta fall brinner rymdstenarna upp innan de når marken. Men den här är ett undantag. Snart står det klart att den bör ha slagit ner på en gård mellan Enköping och Heby.

Inom kort vallfärdar meteoritletare från när och fjärran till trakten. Under flera veckor genomsöker mer och mindre professionella skattsökare området. Markägaren Johan Benzelstierna von Engeström försöker informera alla om att meteoriter som hittas tillhör gården, Refvelsta.

Detta – att stenen är markägarens egendom – är inte något eget påhitt. Statliga skogsbolaget Sveaskog utgår sedan länge ifrån att meteoriter tillhör markägaren. Bolaget har till och med byggt en affär kring det. Sveaskog säljer licenser för att leta rymdstenar i statlig skog. För 7 000 kronor får en meteoritjägare rätt att leta och ta hem meteoritfynd på upp till 50 kilo.

På gården utanför Enköping löses däremot inga licenser när skattsökare rör sig över markerna med stöd av allemansrätten. Systematiskt söks området av.

Det som hägrar för de flesta letarna lär vara berömmelse eller rikedom. Att hitta en nyfallen järnmeteorit vore en sensation – det skulle säkra en plats i historieböckerna. Men den som hellre väljer pengar framför att bli omskriven kan sälja rymdstenen på svarta marknaden för miljontals svenska kronor.

I början av december finner två meteoritletare det som alla är på jakt efter. Rymdstenen, som sticker upp någon centimeter ovanför mossan, väger 13,6 kilo. Det är ett sensationellt fynd. Men de två håller tyst om upptäckten. Inte förrän i januari tar de kontakt med Naturhistoriska riksmuseet, dit de överlämnar rymdstenen i februari. Markägaren förblir oinformerad.

Först i samband med att nyheten om meteoritfyndet är på väg att presenteras får markägaren höra talas om att en rymdsten har hittats och tagits från gården. Då hör markägaren i sin tur av sig till Naturhistoriska riksmuseet. Och alla dessa turer beskrivs ingående i Magasinet Filters stora reportage (27/9 2021) om händelsen.

Förvånande nog anser dock inte museet att det juridiska läget är helt klarlagt kring ägandet. Så vem stenen tillhör blir en fråga för domstolen. Och här är en av de viktigaste orsakerna till att fallet nu har behövt prövas rättsligt – Naturhistoriska har drivit det till att en enskild markägare och två meteoritentusiaster måste göra upp i ett ärende där utfallet borde ha varit givet från början.

Det rimliga utfallet i tingsrätten är att markägaren ges äganderätten till stenen. Däremot bör självklart upphittarna av rymdstenen ges en riklig hittelön, inte minst för att säkerställa att liknande fynd i framtiden kommer till vetenskapen och samhällets gagn.

Kärnan i konflikten framstår vara hur långt allemansrätten sträcker sig. En av meteoritjägarna sade i ATL förra året: ”Det borde vara allemansrätten som gäller, precis som att man får plocka enstaka stenar i naturen när man prospekterar efter malm.”

Markägaren har däremot en annan inställning. I samma artikel sade han då: ”Oavsett om det är en julgran eller en meteorit man tar, så ingår det inte i allemansrätten att ta saker av ekonomiskt värde på annans mark.”

Om domstolen skulle gå på meteoritletarnas linje vore det också en kraftig utvidgning av allemansrätten. Det skulle innebära att den oskrivna historiska sedvänjan att allmänheten får ta väg över annans mark, samt att blocka bär och svamp för husbehov, ges långt större rättigheter än tidigare.

Att allemansrätten åberopas för att inskränka markägares grundlagsskyddade äganderätt är samtidigt något vi har börjat hör allt oftare under senare år. Miljöpartiets språkrör Per Bolund drev återkommande under 2021 tesen att stärkt privat äganderätt till skog och reformerat strandskydd skulle hota allemansrätten.

I meteoritfallet är det samma idé som torgförs – allmänheten ska ges allt större makt över marken. Vad är det då som blir kvar åt markägarna? Vad det verkar är det ansvaret, som när någon dumpar en tvättmaskin i skogen.

Meteoritfallet är principiellt viktigt. Det prövar markägarnas ställning i Sverige i dag. Men rymdstenar är inte som blåbär – de bör inte ingå i allemansrätten.