Robust livsmedelsförsörjning avskräcker fienden

I ett totalförsvar som syftar till att göra det så kostsamt att angripa Sverige att det inte värt det för en eventuell fiende har en robust livsmedelsförsörjning en central roll. Det slog Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen vid ett SLU-seminarium under politikerveckan.

– Har vi en sårbarhet i livsmedelsförsörjningen, och det är lätt att komma åt den sårbarheten så är det ett alldeles utmärkt utpressningsmedel och det är ett ganska billigt sätt att politiskt tvinga Sverige på knä utan att man börjar skjuta. Det är en nyckelfaktor, tror jag, i att få en helhet i totalförsvaret som inte har några stora luckor, att åtminstone kunna upprätthålla att vi inte svälter ihjäl.

Det betyder inte att han, och de andra experterna på seminariet var särskilt pigga på att prata procentsatser om självförsörjningsgrad och importerad mat. De talar hellre i termer av vad som behövs under de tre månader av svåra påfrestningar som är Försvarsberedningens mål att totalförsvaret ska klara, och hur vi då skaffar det.

– Då förstår ni att det första som behöver göras är kanske inte att ställa om jordbruket till självförsörjning, utan att säkerställa att det man har kan fortsätta att levereras under de tre månaderna.

Äter upp fodret

Pernilla Tidåker, forskare vid SLU, har tittat på vilken livsmedelsproduktion det går snabbt att ställa om till om Sverige står under ett yttre hot. Hon har konstaterat att spannmålsbehovet är relativt väl täckt, tack vare en stor foderproduktion som i en kris kan användas som människoföda. 2017 års svenska spannmålsskörd skulle räcka till 600 kilo spannmål per person och år.

Proteinet blir det värre med. Ska djurens foder ätas upp av människor blir det svårt att utfodra mjölk- och köttdjur. Lösningen är vegetabiliskt protein, och där finns det redan ett stort konsumentintresse. Men det mesta av bönor, ärter och linser som finns i butikerna är importerade. Den inhemska produktionen räcker bara till 19 kilo per person och år. Dagens areal på runt 2 procent av åkermarken är alldeles för lite, tycker Pernilla Tidåker.

– Ärter och bönor är något av den optimala kriskosten, de är kvävefixerare så de klarar sig utan kvävegödsel, de levererar kväve till nästa års gröda och är oerhört lagringsdugliga.

Beroende av import

I det längre perspektivet är det insatsmedlen som gör livsmedelsförsörjningen mest sårbar. Mineralgödsel, diesel, fossil och bio-, och utsäde är alla importvaror i dag.

– Vi är helt beroende av drivmedel från Ryssland och Mellanöstern, och helt beroende av näringsämnen från Marocko, Ryssland, Norge och Tyskland, sa Serina Ahlgren, forskare på Rise Research.

Camilla Eriksson, tidigare forskare på SLU och i dag på totalförsvarets forskningsinstitut FOI, hade ett tydligt svar på vad som måste göras för att säkra livsmedelsförsörjningen.

– Det handlar om att få i gång en omställning för att öka självförsörjningsgraden av insatsvaror, av alternativa drivmedel producerade i Sverige eller i länder som Sverige har ett nära samarbete med och kan förlita sig på att importen fungerar i den typen av krigsscenarier som man föreställer sig. Det handlar också om att ersätta växtskyddsmedel och handelsgödsel med alternativa källor även där, och den tekniken finns på många sätt i dag, men den finns inte i den nödvändiga skalan för omställningen.

LÄS OCKSÅ: Svidande kritik mot krisförsörjningen

LÄS OCKSÅ: Sverige behöver höja sin försörjningsberedskap