”Människans särställning i naturen utmanas”

Svek, utsatthet, kärlek och längtan efter gemenskap. Ovanpå det en mordgåta och en ål. Kerstin Ekmans stilbildande deckare Händelser vid vatten blev till slut också en välgjord och fängslande TV-serie.

Författarens intresse för konflikten mellan natur och kultur har dock en tendens att dra tankarna till ett illa dolt försök att påverka opinionen. Kritiken mot skogsbruket och äganderätten är ett inbäddat, men likväl centralt, tema. Romanen och TV-serien passar på så sätt in i det narrativ som formas i kretsen kring Dagens Nyheters kulturredaktion, där ord som industri och produktion associeras med en nära förestående apokalyps.

Myter, för att inte säga nyandlighet, är intimt förknippat med de beskrivningar av naturen vi omges av. Är det inte tomtar och troll är det träd med känslor eller det vi åtminstone förr kallade ”övernaturliga väsen”. Frågan är väl om det snart går att köpa ett schampo utan att först ta sig igenom frågan om vem man är innerst inne och om stjärnorna verkligen står rätt.

Ett tecken i tiden får väl också sägas vara det förunderliga i hur några ålryssjor skakat Sverige till den grad att det lett till en statssekreterares avgång och en anmälan till riksdagens konstitutionsutskott. Kritiken har varit skoningslös, kanske till och med hjärtlös.

Allt detta träffar en nerv. Det är små ilande signaler om att något är satt i rörelse och som tycks föra det som tidigare var perifert till samhällets centrum. Få har lyckats fånga denna förändring så väl som den franske filosofen Chantal Delsol i boken med den långa titeln Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare (Norma).

Delsol driver tesen att sexton sekel av kristet samhällsbygge nu går mot sitt slut. Men religionen trängs inte undan i den rationaliseringsprocess Max Weber benämner som ”världens avförtrollning”. Som hon uttrycker det: ”Samhällen består inte av ett antal intellektuella utan av folk för vilka sunt förnuft viskar att det finns mysterier bakom porten”.

Det är också detta som undersöks i boken: vad händer när fundamenten i form av normsystem, seder och tankefigurer som utgjort grunden i den västerländska civilisationen successivt försvinner?

Delsol håller inget försvarstal och strävar heller inte efter att återgå till det som varit. Tvärtom kallar hon uppfattningen om att allt rasar samman utan kristendomen för ”dumheter”.

Det är när hon belyser den mångfald av religiösa och filosofiska rörelser som ersätter det kristna som nycklarna till förståelsen för vår egen tid görs synliga. De religiösa uttryck som kristendomen förbjöd eller förvandlade till sina egna visar sig ha haft en förvånansvärt stark återhämtning.

Hedonistiska rörelser återuppstår, asatro och panteism kommer igen. Men företrädesvis är det asiatiska religiösa föreställningar får genomslag, fullt kompatibla med de västerländska postmoderna teorierna om att det inte finns någon ”sanning”.

Fram träder en kosmoteism där våra sinnen ska flöda med i naturens rörelser, där livsenergin och allt levandes oumbärliga värde är det mest centrala. Således utmanas uppfattningen om människans särställning som skapelsens förvaltare.

En viss vaksamhet är nog påkallad inför de filosofiska och religiösa föreställningar som är på väg att fylla det tomrum som sekulariseringen har skapat.

Mer konkret: Det saknas inte exempel från Indien där människor slagits ihjäl för att de misstänks ha haft nötkött i kylen eller för att ha transporterat boskap till slakt. En minst lika relevant gåta att lösa jämte hur ålen förökar sig är således frågan hur idéer och föreställningar fortplantas.

Vi ser ju redan ringarna på vattnet.