”EU:s restaureringslag är fortfarande ett hot”

Efter stor dramatik godkände EU-parlamentet i förra veckan ett förslag till lag om restaurering av natur. EU-kommissionens ursprungsförslag har fått mycket kritik, och det med rätta. Om det genomfördes skulle det få mycket stora konsekvenser för jord- och skogsbruk i Sverige.

I det förslag som EU-parlamentet godtog hade en del viktiga förändringar införts. De hårda kraven på återvätning av åkermark är borta, återskapande av natur ska gälla skadad natur och den så kallade icke-försämringsprincipen är borta. Det var en hård skrivning som innebar att natur som omfattas av förslaget aldrig skulle få utsättas för negativ påverkan.

Lagen ska också frysas om livsmedelsproduktion och produktion av förnybar energi påverkas negativt av den.

Ändringarna fick bland annat centerpartisten Emma Wiesner att byta sida och rösa ja. Fortfarande motståndare till förslaget är Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det verkar som om de enorma kraven på omdaning av natur har lindrats. Möjligen är det inte längre närmare en miljon hektar betesmark som ska återställas och arealen som ska återvätas har minskat.

Samtidigt har det konstaterats att över 80 procent av naturen i EU är skadad och bör åtgärdas. Det är fortfarande så att redan till 2030 ska 20 procent av påverkad land- och vattenyta restaureras. Därefter ställs ytterligare krav. Såväl utgångspunkten vad som är skadad natur och åtgärderna har mycket stor töjmån och ett stort utrymme för tolkningar.

Det påverkar alla länder. För svensk del är kraven hårdare eftersom det eftersträvade tillståndet enligt Naturvårdsverkets definition är ”förindustriellt”. Andra EU-länder har valt andra måltidpunkter i modern tid.

Nu går förslaget om restaurering av natur vidare till trepartsförhandlingar i EU mellan ministerrådet, kommissionen och parlamentet. Dessa blir mycket viktiga för slutresultatet.

Det finns positiva möjligheter för svenskt jordbruk i förslaget. En rimlig satsning på köttproduktion på restaurerade betesmarker är en sådan. Men poängen är att en sådan produktion ska uppstå utifrån den enskilde företagarens vilja och beslut, inte genom påbud.

Synen på åkermark och skog som en EU-park som ska skötas från Bryssel är frånstötande. Det bortser från den företagare och markägare som har rätten att bestämma över sin egendom. Gärna incitament och stöd för att uppmuntra den som vill satsa på något av förslagen i restaureringspaketet men den föreslagna skalan på åtgärder antyder hårdare tag än så från myndigheterna.

Medvetenheten om att biologisk mångfald är viktig har ökat på senare år. Det finns redan gott om möjligheter att öka variationen i jordbruket och landskapet i den nuvarande jordbrukspolitiken. Låt lärkrutor och blommande fältkanter vara symboler för en modern jordbruksdrift som utvecklar även den biologiska mångfalden.

Denna EU-kommission började sitt arbete i en oskyldig tid, utan krig. Jordbrukets produktionsförmåga var inte viktig och den nordeuropeiska skogen var obegriplig, och det kunde den få förbli.

När den nuvarande jordbrukskommissionären Janusz Wojciechowski i Land lantbruk uttrycker att det i nya Cap finns verktyg och resurser som är tillräckliga för att utveckla ett miljövänligt jordbruk och är kritisk mot ytterligare miljökrav har det tyvärr ingen betydelse. Det är andra delar av EU-kommissionen som driver restaureringen.

Det som kan betyda något är en ny EU-kommission efter valet nästa år, en kommission som tar in det kritiska världsläget och prioriterar livsmedelsproduktion och låter medlemsländerna utveckla ett miljövänligt jordbruk utefter lokala förutsättningar och med alla moderna inslag som ny teknik och kunskap medger. Den svenska uppfinningen att eftersträva ett förindustriellt tillstånd bör överges så snart som möjligt.

Är restaureringslagen en möjlighet för landsbygden eller är det en gökunge som vi har fått i boet? Risken för det senare kan inte uteslutas.