facebooktwittermail d

”Klimatångest och konspirationer i 'Skogslandet'”

Det finns viktiga lärdomar att ta med sig från Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet”.

Skog.
Skogsbruket arbetar bort klimatångesten. FOTO: OLA JENNERSTEN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Sedan januari 2021 har Dagens Nyheter särskilt granskat svensk skogsindustri. Bakom många av de uppmärksammade reportagen står journalisten Lisa Röstlund, som nu är aktuell med boken Skogslandet (Forum).

I Skogslandet fortsätter Röstlund sin granskning av svensk skogsnäring. Men den som hade förväntat sig stora avslöjanden lär bli besviken. Boken utgår i mångt och mycket från sådant som redan har skildrats i DN.

Läsaren får följa med från det att Röstlund börjar gräva i ett tips om Sveaskogs avverkningar i norr fram tills i dag. Gestaltningen verkar ha stått klar från början – att skogsbruk är ett hot mot klimat och miljö. Att politiken bör agera, begränsa skogsägarnas rättigheter och skaka om Sveaskog.

Eller för att använda de ord som Lisa Röstlund själv väljer när hon mot slutet beskriver sina egna tankar kring framtiden: ”Den modell vi har för skogsbruk i Sverige, den som kallas ”Frihet under ansvar”, räcker inte för att möta utmaningarna som finns i dag.”

Det är en omskrivning för hårdare statliga regleringar av skogsskötseln, inskränkt äganderätt och att skogsbruk förbjuds på än större arealer. Ett politiskt ställningstagande.

Röstlund låter även läsaren få återkommande inblickar i hennes vardag som förmörkas av klimatångest. Det här är en viktig del i berättelsen.

För i ljuset av att författaren hårt trycker på att vi måste göra långt mer just nu för att hindra klimatförändringar och artdöd är det inte konstigt att ”Skogslandet” tar den väg den tar.

Tidsperspektivet är en nyckel till att förstå varför personer som i grunden vill ha samma sak – en hoppfull och hållbar framtid – kan landa i totalt motsatta åsikter om hur skogen ska skötas för att rädda planeten. Gunnar Wetterberg har beskrivit det träffande i Expressen (9/7 2021):

”Om allt handlar om 2030 eller 2050, om huvudsaken är att till dess hejda och pressa tillbaka utsläppen – då måste varje kolsänka maxas, och då ska så många träd som möjligt stå kvar. Men ska vi klara klimatet längre än så, bortom 2100, då blir logiken en annan. I den uthålliga klimatpolitiken blir skogen en viktig råvara – för att binda mer och mer kol, för att ersätta fossilbaserade material med förnybart och nedbrytbart. Men då måste den brukas.”

Brukandet av skogen kan således dämpa klimatångest. Skogsbrukare kan, till skillnad mot grupper som inte jobbar med naturen, känna att de ändå gör något för en bättre värld. De gör vad de kan, på sin plats på jorden.

Skogsbruket och dess institutioner framställs trots det inte i en särskilt god dager i ”Skogslandet”. Tvärtom. Vad som närmast liknar konspirationsteorier om skogsindustrins makt över Sverige vädras i boken, och ges därmed legitimitet.

Återkommande får anonymiserade källor ondgöra sig över Skogsstyrelsens ledning, skogsbolag och SLU-forskare. Kanske hårdast drabbat är KSLA, som gestaltas som en förklädd lobbyorganisation.

Akademien beskrivs bland annat som ”en gruppering som främst styrs av gamla jägmästare som till sista droppen blod ska försvara det rådande storskaliga kalhyggesbruket.”

Det finns samtidig viktiga lärdomar att ta med sig från ”Skogslandet”. Dess skildringar föder tankar om hur högt i tak det egentligen är i skogsnäringen.

Något som onekligen visar på att branschen är förvånansvärt likriktad är hur polariserad frågan om skogsskötsel har blivit. Om trakthyggesbruk eller kontinuitetsskogsbruk är att föredra är numera en frågeställning som kan röra upp mycket känslor. Och denna grälsjuka kan i värsta fall utgöra ett hinder för branschens utveckling, konkurrenskraft och omställningen till ett hållbart samhälle.

Hur kan det då komma sig att vissa frågor är så känsliga? Och hur kommer det sig att den tendensen även finns inom lantbruket, där diskussionen om ekologiskt eller konventionellt stundtals har varit hård?

En förklaring kan vara att vi i Sverige bara har ett större expertkluster inom varje område. Att utbildningarna till agronom, lantmästare, jägmästare och skogsmästare bara finns på ett ställe vardera. Det riskerar att leda till likriktningar i tankar och minskad akademisk konkurrens.

Vad kan då göras? En lösning skulle vara exempelvis en ny jägmästarutbildning i Växjö, en skogsmästarutbildning i Alingsås och en agronomutbildning i Linköping. Helt enkelt att öka den akademiska konkurrensen. Att skapa fler forum för samtal om de gröna näringarnas vägval.

Avgörande för framtiden är också att båda sidor i skogsdebatten skruvar ner tonläget ett antal grader. Annars väntar ett långvarigt skyttegravskrig mellan dem som vill att skogen ska bevaras respektive brukas. När striderna är hårda tenderar människor att bli kortsiktiga i tanken, med andra ord glömma det avgörande klimat- och miljöarbetet.

”Skogslandet” bidrar inte heller till att minska polariseringen, utan eldar snarare på den destruktiva skogskonflikten.