facebooktwittermail d

”Processen för att dra in vägar passar inte i en rättsstat”

Trafikverket har alla verktygen under samma tak för att dra in vägar, skriver Ingegerd Edman i en debattartikel.

Trafikverkets regioner är bemyndigade att föreslå vägar för indragning, skriver Ingegerd Edman. FOTO: ANDERS ANDERSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Regeringens proposition (2017/18:79) fick namnet ”En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder – för ett Sverige som håller ihop”. Den behandlar hållbar tillväxt, cirkulär biobaserad och fossilfri ekonomi, med mera – allt som krävs för en livskraftig landsbygd med likvärdiga möjligheter till företagande, arbete, boende och välfärd.

Om landsbygdens vägar – förutsättningen för att hela landet ska kunna leva – sägs inte ett ord. Än mindre om vem som betalar för dem.

61 050 mil vägar genomkorsar Sverige. Skogsbilvägarna, cirka 30 procent, är oftast stängda för allmänheten. Av de vägar allmänheten kan använda bekostas nästan hälften, 45 procent, av enskilda fastighetsägare på landsbygden, 16 procent av staten och 7 procent av kommunerna (stadsgator och kommunala vägar).

Trafikverket har länge varit rejält underfinansierat, något som slutligen fick dåvarande generaldirektör Lena Erixon att, i februari 2021, offentligt konstatera att anslagen inte räcker till underhållet av de mindre vägarna på landsbygden.

Lägligt nog har samma verk regeringens bemyndigande att besluta om indragning av vägar. För detta ändamål finns en väl utarbetad, osviklig indragningsmetod.

Den stämmer visserligen inte med rättsstatens principer om att lagstiftande, verkställande och dömande makt ska vara, i förhållande till varandra, fristående institutioner – men den är praktisk – allt ligger under Trafikverkets tak.

Trafikverket har tagit fram de kriterier som används för att dra in en väg. Kriteriernas gränsvärden (om det alls har exakta gränser) kan ändras utan att verket behöver uppge när, eller av vem, ändringen har gjorts.

Trafikverkets regioner är bemyndigade att föreslå vägar för indragning. I regionernas utrednings-PM nämns endast teknikaliteter som till exempel antal vägintressenter, trafikmängd och vägens framtida funktion. Trots att verket anger samhällsekonomiskt effektivitet som huvudmotiv nämns inget om hur förändringen påverkar kundunderlag och ekonomi för företag längs de aktuella vägarna.

Trafikverkets avdelning för Juridik och planprövning är beslutandeinstans. Besluten tas på grundval av Väglagen 1971:948 25 § samt regionernas vägplaner som är byggda på indragningskriterierna.

Värdet av lagen som objektiv grund kan diskuteras då det är Trafikverkets egna jurister som uttolkar lagen. Betydelsen av Trafikverkets egenfabricerade indragningskriterier måste ifrågasättas då Trafikverket på sin hemsida skriver: ”Kriterierna är inte bindande i den prövning som sker på Trafikverkets centrala funktion Juridik och planprövning.”

Varken lag eller kriterier verkar dock ha någon större betydelse i slutänden då det, enligt Trafikverkets jurister, är ”helheten” (en oklar juridisk term) som avgör.

Ett överklagande går till Trafikverkets huvudman, regeringen, som genom regleringsbrevet gett verket uppdraget – om än inte på detaljnivå – en jävsituation.

Kontentan av detta är att Trafikverket har alla verktygen under samma tak för att dra in vägar. Och när de statliga pengarna brister är det uppenbart att enskilda fastighetsägare på landsbygden får betala ännu mer av notan för att hela Sverige ska leva.

Ingegerd Edman
författare, bokaktuell med ”Väg 801 – Byalaget som tog strid mot Trafikverket”