facebooktwittermail

”Äganderätten till skog är inte hotad”

Ingen har väl missat den uppmärksammade konflikten i svensk politik, som handlar om skogen. Den har förklarats på ett väldigt förenklat sätt genom att Centerpartiet värnar äganderätten medan vi i Miljöpartiet värnar naturreservat. Så enkelt är det inte, men visst har vi som partier olika utgångslägen. Det skriver Miljöpartiets Rebecka Le Moine.

De som tjänar på skogsbruket idag inte är den privata markägaren, utan aktieägarna till storbolagen, skriver Rebecka Le Moine (MP). FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Miljöpartiets syn på skogen inkluderar naturens egenvärde.

Vi står på landsbygdens sida och noterar med oro att allt mer av storskogsbrukets metoder och maskiner är det enda som erbjuds även de mest småskaliga brukarna.

En skog som har tagit hundratals år på sig att formas, kan nu jämnas till marken på några timmar. Förutom att detta har gjort att vi har frångått naturens gränser och pressar skogen långt mycket snabbare än ekosystemen hinner återhämta sig, betyder det också att skogen erbjuder färre och färre arbetstillfällen.

På 80-talet fanns cirka 30 000 årsarbeten i skogsbruket, idag ligger siffran runt 16 000. Främst är det inom det storskaliga skogsbruket som jobben minskar. 

Dessutom finns mindre än tre procent av skogsnäringens arbetstillfällen i glesbygden. De flesta jobben finns i kustnära skogsindustrier, nära större kuststäder.

Samtidigt har markägarnas andel av inkomsterna minskat under samma tid. Det står klart att de som tjänar på skogsbruket idag inte är den privata markägaren, utan aktieägarna till storbolagen, där det görs miljardvinster.

Om en jämför med Tyskland, så sysselsätter deras skogsbruk nästan tio gånger fler arbetstagare än i Sverige. Varför? För att de gör kvalitetsprodukter av sin skog - den designas och används till träbyggnation och trämöbler. I Sverige satsar vi istället på kvantitet, och bara 22 procent av den avverkade skogen blir till virke. Resten blir pappersmassa eller biobränsle. 

Att göra pappersmassa av gamla skogar är som att göra köttfärs av oxfilé.

Gammal tallskog.
”Att göra pappersmassa av gamla skogar är som att göra köttfärs av ofxilé”, skriver Rebecka Le Moine. FOTO: ALF LINDERHEIM/TT

Vad gäller äganderätten är den inte hotad. Den är grundlagsskyddad.

Det som debatten egentligen handlar om är förfoganderätten och hur ersättning ska betalas ut för en markägare som bidrar till miljöarbete med sin skog. När det har funnits särskilda skäl att bevara en skyddsvärd skog, eller hotade arter, är ersättning inte garanterad - något som skulle kunna utvecklas.

Men av de 63 973 avverkningsanmälningar som gjordes 2019, gick mindre än en på tusen till domstol på grund av konflikt kring förfoganderätten. Ännu färre ledde till förbud. Men visst finns det områden där äganderätten i skogen kan stärkas.

Ett exempel är den tvångsmässiga omarrondering som har skett, mot markägarnas vilja. Syftet har varit att få till större skogsenheter, för att skogen inte ska vara så ”uppsplittrad”. Men för tusentals skogsägare som har haft skog i generationer, har det betytt stora ingrepp och kostnader.

Ett annat exempel är lagen om att en skogsfastighet inte får delas om inte båda halvor producerar 200 kubikmeter skog per år gör det svårt för arvsskiften. Det är ett reellt problem för syskon som ärver skog utan att producera enligt lagens krav.

Samtidigt som vi ser dessa problem, vill vi också gynna de markägare som aktivt bidrar till bevarande av hotade arter, binder kol och/eller övergår till hyggesfritt skogsbruk. Vi vill ta fram nya ersättningsformer och skapa ekonomiska incitament för långlivade kvalitetsprodukter snarare än kortlivad kvantitet, vilket skulle öka lönsamheten för den enskilda ägaren.

På så sätt kan vi på riktigt bidra till en levande landsbygd och ekonomisk utveckling.

 

Rebecka Le Moine

riksdagsledamot (MP) och talesperson för biologisk mångfald